Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Tessin, Carl Gustaf - Thalén, Tobias Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han rikskansliråd men nedlade följande år rådsämbetet
på grund af missnöjet med det ryska krigets olyckliga
utbrott, till hvilket han ansågs hafva medverkat genom
att under sin ministertid i Paris framställa Frankrike
såsom alltför benäget att därvid bispringa Sverige. På
det bästa vitsordad af sekreta utskottet och ständerna
förmåddes han dock att kvarstanna i rådet. 1744
anförde han såsom ambassadör den beskickning, som
från Berlin hämtade Lovisa Ulrika till Sverige. Åbo
akademie kansler 1745, blef han s. å. ordförande
i lagkommissionen och öfverstehofmarskalk
vid tronföljarparets hof, där han, föremål för
Adolf Fredriks och i all synnerhet Lovisa Ulrikas
välbehag, tillbragte kanske sin lyckligaste tid,
som dock icke var utan obehag för honom, detta
synnerligast genom den motvilja, han ådrog sig från
Mösspartiets och dess utländska gynnares sida,
därför att han förmått draga Adolf Fredrik öfver
till Hattarna. 1747 president i krigskollegium,
upphöjdes han s. å. till kanslipresident. Redan
1746 hade han blifvit utnämnd till guvernör för
kronprinsen Gustaf och tillträdde denna befattning
1751, då han äfven förordnades till öfverstemarskalk
hos drottningen. Samtidigt eller kort därpå fann han
sig af de politiska förhållandena nödgad att träda
i spetsen för rådets motstånd mot hofpartiets planer
till konungamaktens utvidgning och ådrog sig därigenom
konungaparets ovilja, hvarför han redan 1752 nedlade
sitt ämbete såsom kanslipresident. Han behöll dock
tills vidare befattningen såsom kronprinsens guvernör
men råkade omsider i Lovisa Ulrikas fullkomliga
onåd och afgick 1754 från såväl guvernörskapet
som öfverstemarskalksposten. 1760 blef han för
andra gången president i lagkommissionen men tog
redan året därefter afsked från alla sina ämbeten,
tillbragte utan inflytande sina sista lefnadsår på
sin egendom Åkerö i Södermanland och afled där d. 7
jan. 1770.
Under fjorton år, 1738–52, var det T.,
som förnämligast, om ej uteslutande, ledde Sveriges
styrelse. Förklaringen, huru han först kunde vinna och
sedan helt och hållet förlora en sådan makt, ligger
till stor del i hans personlighet. Hans förnämsta fel
var en långt drifven själfviskhet, som likväl aldrig
uppenbarade sig i någon grof egennytta, utan i en
okuflig utmärkelselystnad, ett begär att vid alla
tillfällen stiga fram, synas och berömmas. Dessutom
var han för liflig och ombytlig att med framgång
föra statsrodret, liksom han i allmänhet saknade
förmågan att efter noggrann pröfning skarpt fatta sitt
föresatta mål. Ett ärorikare rum, än såsom statsman,
intager han därför i Sveriges konsthistoria. »Af sin
fader hade han ärft, väl icke dennes konstnärsanlag,
men kärleken till skön konst och i hemmets skola
fått den första vägledningen till kunskaper på
detta fält. Genom vidsträckta resor hade han varit
i tillfälle att vidga sin synkrets öfver konstens
allmänna utveckling, att stadga och skärpa omdömet
samt förvärfva sig en mångsidigt bildad kännares
smak. Hans lifliga lynne och böjelse för det lysande
gjorde honom benägen att omgifva sig med den prakt,
som af konsten lånar glans och äfven värde, och då han
under sin lyckas dagar förfogade öfver en betydlig
förmögenhet, hade han rika hjälpmedel för utöfvandet
af ett verkligt mecenatskap och tillfredsställandet
af sitt samlingsbegär.» Till konstens befrämjande
inom landet lade han 1735 – därtill närmast föranledd
af önskan att skaffa dugliga konstnärliga krafter för
det under hans ledning stående slottsbyggnadsarbetet –
grunden till nuv. Akademien för de fria konsterna. Så
väl härför, som för hvad han genom beskyddarskap,
uppmuntringar och sina samlingar åstadkommit till
väckande af kärlek och sinne för skön konst, står
Sverige till honom i förbindelser, fullt jämförliga
med dem till någon annan svensk man. Synnerligt
framstående såsom talare, intager han äfven inom
vitterheten ett utmärkt rum. Väl hyllade han
lifligt den då rådande franska smaken, och hvad
han skref på antydda språk, höll profvet inför
den strängaste granskning. Emellertid var han så
långt ifrån att ringakta modersmålet, att han kan
sägas hafva väsentligt medverkat vid utbildandet
af den svenska prosastil, som det var frihetstiden
förbehållet att skapa. Allt ifrån 1756, då han nedlade
sin befattning vid hofvet, förde han en dagbok,
omfattande ej mindre än 29 band och två portföljer,
i hvilken han vid lediga stunder nedskref sina minnen
och sina betraktelser öfver de ämnen, som utgjorde
föremål för hans tankeverksamhet. »Man förvånas»
– säger von Beskow i sin minnesteckning – »när man
ser hans dagbok, huru förtrogen han var med de mest
skiljaktiga tankeämnen: bibelforskning, Roms klassiska
författare, den äldre och nyare historien, rättslära
och statskonst; naturvetenskap, fornforskning och
myntkunskap, byggnadskonst, målning, bildhuggeri
och grafstickelns skapelser; de berömdaste mönster
i engelsk, italiensk, fransk, tysk, dansk och svensk
vitterhet; äldre och nyare rön i handel och sjöfart,
åkerbruk, bergverk och handaslöjder.» Af hans
litterära alster må i öfrigt ihågkommas åtskilliga
tal samt hans undervisande bref till kronprins Gustaf,
hvilka, tryckta 1751 på Lovisa Ulrikas föranstaltande
och äfven öfversatta på främmande språk, ursprungligen
buro titeln Utkast af en gammal mans dagliga bref
under dess sjukdom till en späd printz, men i senare
upplagor äfven betitlas: En gammal mans bref till en
ung printz. En fortsättning däraf, äfven utkommen
i flera upplagor, är En äldre mans bref till en
stadigare prins, som T. lät trycka 1753, något som,
enär det skedde utan konungaparets tillåtelse, blef en
medverkande orsak till brytningen mellan författaren
och hofvet.
Gift 1727 med grefvinnan Ulrika Lovisa Sparre,
dotter af riksrådet Erik Axelsson Sparre (se II: 493).
Thalén, Tobias Robert,
fysiker. Född i Köping d. 28
dec. 1827. Föräldrar: d. v. rektorn, sedermera prosten
och kyrkoherden i Fläckebo af Västerås stift Jakob
Thalén och Maria Elisabet Weijel.
Student i Uppsala 1849, promoverades T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
