Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Waldenström, Paul Peter - 2. Waldenström, Johan Anton - Valentin, Karl Fritiof - Valerius, Johan David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landsting.
Gift 1864 med Matilda Fredrika Teodora Hallgren.
2. Waldenström, Johan Anton,
läkare. Född i Luleå d. 17 sept. 1839; den föreg. bror.
Student i Uppsala 1857, blef W. med. kand. 1862,
med. lic. 1867 och med. doktor 1869. Samma år
utnämndes han till docent i kirurgi och obstetrik
vid Uppsala universitet samt var stadsläkare i samma stad
1870–75. Redan 1870 upprättade han i Uppsala en
poliklinik, med den Würzburgska till förebild,
och uppehöll densamma till 1875, till stort gagn
för stadens fattiga sjuka, och var detta den
första tillämpning af poliklinisk undervisning i
vårt land. 1876–77 var W. t. f. laborator vid den
patologiska institutionen samt uppehöll 1878–79 den
efter professor O. Glas lediga professuren i praktisk
medicin, till hvars innehafvare han utnämndes d. 17
okt. 1879, men bortrycktes han af döden redan d. 23
nov. s. å., till stor bestörtning för det samhälle,
inom hvilket han som en framstående och uppoffrande
läkare under en betydlig praktik gjort sig allmänt
aktad och värderad.
Bland W:s många vetenskapliga
uppsatser må nämnas: När bör den hårda åldersstarren
opereras? 1868 och Bidrag till diagnosen af bukens
tumörer 1879.
Gift 1873 med Hilma Elisabet Gibson.
Valentin, Karl Fritiof,
musiker. Född i Göteborg d. 30
maj 1853. Föräldrar: köpmannen Isak Philip Valentin
och Rosa Valentin.
Student 1873, studerade V. i Uppsala och 1879–84 vid
konservatoriet och universitetet i Leipzig, där han
1884 blef fil. d:r och utgaf afhandlingen </i>Studien über
die schwedischen Volksmelodien</i> 1885. V. bildade
sedermera i Göteborg Sångföreningen, som längre fram
förändrade sitt namn till Harmoniska sällskapet
och utförde märkligare kör- och orkesterverk
m. m. Han höll vidare i Göteborg föreläsningar i
instrumentalmusik, skref musikuppsatser i Göteborgs
handels- och sjöfartstidning, ledde 1895–97
arbetareinstitutets folkkonserter o. s. v. 1897
bosatte V. sig i Stockholm, där han några år innehade
befattning som Svenska Dagbladets musikrecensent. 1901
blef han sekreterare vid Musikaliska akademien. V. har
under de senare åren varit verksam bl. a. vid
Borgarskolans musikaftnar, hvarigenom han i
hög grad grad populariserat den bättre musiken
i Stockholm. Bland hans kompositioner märkas:
Festouvertyr, Brudfärd, för soli, kör och orkester,
Frithiof på sin faders hög, melodram, Festmarsch
och kantat vid Göteborgs högskolas invigning, 1891,
Eftermäle, för solo, kör och instrument, Åtta sånger
af Fitger, Dvärgakrig, Ingeborgs klagan, Champagne och
Klockringning för manskör, Kantat. Led. af Musikaliska
akademien 1897.
Gift 1894 med Alexandra Johanson.
Valerius, Johan David,
ämbetsman, skald. Född
i Göteborg d. 13 jan. 1776. Föräldrar: predikanten vid
stadens fattighus, sedermera kyrkoherden i Skredsvik,
Erik Wallerius och Katarina Kristina Ekman.
Efter enskild undervisning i hemmet skickades V. 1788 till
universitetet i Lund, där han studerade till 1791 och
till en del speciminerade för graden. Han var sedan
i två år informator i Göteborg och undergick 1793 i
Uppsala juridisk examen, hvarefter han inskrefs som
e. o. kanslist i justitierevisionen och auskultant
i Svea hofrätt. Efter fyra års lönlös tjänstgöring i
sistnämnda ämbetsverk antogs han 1797 till sekreterare
och ombudsman vid k. teatern, hvarjämte han från
samma tid och till 1804 var anställd som skådespelare
vid k. scenen. Hans resliga gestalt, ovanligt vackra
ansikte, välbildade talorgan och klangfulla sångstämma
tycktes kunna bereda honom framgång på scenen, och han
uppträdde till en början i flera betydande roller,
såsom Gustafs och Norbys i »Gustaf Wasa»,
Hidraots i »Armide», Gelinas i »Fiskaren»
o. s. v., men en pinsam rädsla, som han aldrig kunde öfvervinna,
förmådde honom att det sistnämnda året för alltid
lämna skådebanan. I stället befordrades han 1805
till presidentsekreterare i krigskollegium, 1809 af
vännen H. Järta, – som då blef statssekreterare,
– till förste expeditionssekreterare i handels- och
finansexpeditionen, 1820 till landssekreterare
i Östergötlands län, 1824 till ledamot af rikets
allmänna ärendens beredning och samma år till andre
eller kanslidepartementschef i tullstyrelsen, fick
kanslirådstitel 1826 och förflyttades 1836 till
kameraldepartementschef. 1841 erhöll han afsked
med pension. Vid den viktiga riksdagen 1809–10
var han sekreterare i konstitutionsutskottet och
dessutom i expeditionsutskottet samt 1810 äfven i
borgareståndet. Sekreterare i konstitutionsutskottet
var V. jämväl riksdagarne 1817–18, 1823, 1828–30 och
1834–35. Han tjänstgjorde äfven som sekreterare hos
de k. kommissarier, som förde underhandlingarna med
Norge 1814, hos den förste riksståthållaren grefve
von Essen, o. s. v. Död i Stockholm d. 4 aug. 1852.
I sin ungdom framstod V. som lärjunge och anhängare
af den akademiska skolan och författade i hennes
smak flere lärodikter och oden, som vunno akademiens
pris. Det var likväl ej genom dessa, knappast genom
de under en senare tid tillkommande större dikterna
Coriolan eller det praktfulla stycket Brahminen,
som V. vann sitt skalderykte, utan genom sina visor
och sångstycken, hvilka med musik af O. Åhlström och
J. C. F. Hæffner, trängde in i hvarje musikaliskt hem
och gjorde skalden till en värderad vän hos svenska
folket. Själf utgaf han i ungdomen, 1809–11, tvennne
häften Visor och sångstycken och 1831 första häftet af
sina Vitterhetsförsök. Hans Vitterhetsarbeten
blefvo efter hans död samlade och utgifna 1855
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
