Erik XIV:s lärare. Född i Frankrike 1509 eller 1511 och ifrig anhängare af reformerta läran, måste B. för religiösa förföljelser öfvergifva sitt fädernesland. Han tyckes 1543 ha varit konung Gustaf I:s matematiker samt blef lärare för kronprinsen Erik. Tillhörande den senares närmaste omgifning, blef han inom kort prinsens förtrogne och var den, som egentligen bragte honom på tanken att fria till Englands drottning Elisabet. Under det beskickningar för detta ändamål tid efter annan afgingo till England, uppehöll sig B. på Eriks bekostnad i London för att på bästa sätt medla saken hos drottningen. Här lefde han med stor ståt, höll öppen taffel och betedde sig som verklig ambassadör, men måste slutligen återvända med oförrättadt ärende. Adlad 1559, utnämndes han 1562 till riksråd och användes af sin forne lärjunge i åtskilliga diplomatiska värf. År 1566 förordnades han till riksräntmästare och skref sig därefter herre till Wellinge och Fituna. Då Erik efter mordet i Sturarnes fängelse, vansinnig af ånger och fruktan, lämnade Uppsala, lopp den gamle lärmästaren efter honom för att söka bringa honom till sans. Vid en källa nära Alsike kyrkoby fann han konungen, kastade sig på knä och bad med tårar, att de fängslade, som ännu lefde, måtte skonas till lifvet. Detta bidrog endast att ännu mer reta den förvirrade konungen, ursinnig rusade han upp, ropande: »Se där är ock en förrädare!» och befallde en åtföljande drabant nedstöta B.
Källan vid hvilken B. mördades d. 24 maj 1567 kallas ännu Dionysii källa. (Enligt en annan berättelse skedde mordet närmare Uppsala slott.) Hans lik upptogs och blef begrafvet i Eckerö kyrka på Svartsjölandet.
B. var gift med Ingeborg Haraldsdotter Körning.
