generalguvernör. Född i Stockholm d. 7 febr. 1644; den föregåendes brorson och son till Ture Nilsson Bielke, friherre till Salestad, och friherrinnan Kristina Anna Banér.
Redan som barn erhöll han 1649 friherreskapet Korpo. Han medföljde 1661-62 Clas Thott på en ambassad till Frankrike och ägnade sig sedan några år åt hoftjänst. Vid tjugunio års ålder utnämndes han till öfverste för lifregementet till häst, utmärkte sig i Carl XI:s danska fälttag, befordrades 1678 till generallöjtnant, skickades följande året som ambassadör till Frankrike och ingick 1685 i tjänst hos tyske kejsaren. Han befordrades till general och riksgrefve 1686 efter att med utmärkelse deltagit i flera fältslag. Åter hemkallad till fäderneslandet, utnämndes han på ett enda år 1687 till kungligt råd, generalguvernör öfver Pommern, general öfver allt kavalleri och infanteri och till grefve. Såsom styresman öfver Pommern inlade han stora förtjänster. Icke destomindre var hans hofgunst under Carl XI:s senaste regeringsår mycket vacklande och öfvergick slutligen till fullkomlig onåd. Efter Carl XII:s tillträde af regeringen ställdes han under tilltal för åtskilliga maktmissbruk, såsom att uppsåtligen ha öfverträdt konungens bud och befallningar, att ha riktat sig genom myntförsämring m. m., för hvilket allt han af hofrätten dömdes från lif, ära och gods. Lifvet skänktes honom af konungens nåd; äran behöll han -- säger en minnestecknare -- i mången mans sinne; men hela hans lösa egendom, den han förvärfvat i ungerska fälttåget, gick förlorad och af sina fasta gods fick han endast behålla Gäddeholm och Salestad. Hela rättegången ansågs vara följden af en hofintrig, för hvilken B. misstänkte Piper såsom anstiftare. Vid Carl XII:s hemkomst från Turkiet återfick han äran och blef sedan också befriad från fängelset. Död d. 26 nov. 1716.
Gift 1669 med grefvinnan Eva Horn af Björneborg, dotter af
riksmarsken Gustaf Horn.
