Till B:s ovanliga framgång i lifvet torde nog hans inflytelserika ställning som riksdagsman i sin mån bidragit. Han började sin bana å riddarhuset vid 1847-48 års riksdag och rönte den för en nykomling ovanliga äran att blifva insatt i statsutskottet, hvilken plats han beklädde vid alla efterföljande riksdagar ända till sin utnämning till öfverståthållare. Han utöfvade ett betydande inflytande ej blott å utskottets arbeten, hvilka i det första järnvägsbyggandets tider voro mer än vanligt maktpåliggande, utan å det politiska lifvet i allmänhet, såsom tillhörande »den konservativt-reformerande eller junkerfraktionen», som sökte medla mellan ytterligheterna. Efter representationereformen, som af B. rönte ett bestämdt understöd, var B. en af Stockholms stads representanter i Första kammaren 1867-74, hvarvid han bl. a. uppträdde för tryggande af gift kvinnas äganderätt, och han var äfven medlem af 1865 års unionskommitté.
Han utsågs 1874 till svenskt-norskt sändebud i Berlin hvilken post han beklädde till 1886, då han efter utnämningen till riksmarskalk återvände till fäderneslandet. Från jan. 1887 till sin död intog han ånyo en plats å Första kammarens stockholmsbänk och tillhörde den protektionistiska gruppen, utan att taga någon mera framträdande roll i kammarens debatter. Hans representativa egenskaper föranledde dock, att, sedan protektionisterna genom Stockholmsvalets omkastande 1887 ernått majoritet i riksdagen, bildandet af den nya ministären uppdrogs åt honom. Från febr. 1888 till okt. 1889 beklädde B. statsministersposten i en ministär af i tullfrågan divergerande åsikter. Från denna tid härrör bl. a. det af riksdagen 1889 i hufvudsak afslagna förslaget om inskränkningar i tryckfribeten (»munkorgslagen»). B. afled i Stockholm den 22 okt. 1894.
Gift 1848 med Rose Lucie Dufva.
