dekorationsmålare, arkitekt, etsare och gravör.
Född i staden Auxerre (Bourgogne) Frankrike, 1737.
D. studerade till arkitekt och vann 1770 stora priset i Académie d'architecture i Paris. Han var då »professeur de dessin à l'école royale militaire». Sedermera fick han understöd af franska konstakademien, gjorde flera resor i Italien och lämnade teckningar till praktverket »Voyage pittoresque de Naples et de Sicile» 1781-86. Då Gustaf III på sin italienska resa gjorde hans bekantskap, var han associerad med Piranesi. Om förloppet vid denna bekantskap gick på sin tid följande historia. Då konungen en dag besökte S:t Peterskyrkan, ställde sig D. i hans väg med ett stort papper, hvarpå han syntes begynna en teckning af kyrkans inre. Konungen varseblef den flitige konstnären, stannade ett ögonblick och kastade ögonen på hans utkast, hvarefter han fortsatte sin vandring uppåt kupolen. D. borttog kritbeläggningen, under hvilken den redan färdiga teckningen var dold, och när konungen efter ett par timmar återkom, fann han till sin häpnad den mästerliga målningen redan fulländad.
Genom Sergel afslöts i april 1784 kontrakt med D. på två år, enligt hvilket han skulle förestå dekorationsväsendet vid operan i Stockholm. D. kom hit våren s. å. och gjorde först en resa i Finland och svenska skärgården för att studera naturen. Hans första arbete var dekorationerna till »Gustaf Vasa», hvilka voro af epokgörande betydelse. I sept. 1786 förlängdes hans kontrakt på 12 år. På grund af teaterns svåra penningförhållanden kom D., som själf hade stor lön, icke att göra så mycken nytta han kunnat. Men han gjorde dock för k. teatern utkast till och utförde delvis dekorationerna till »Gustaf Vasa», 11 st., »Gustaf Adolf och Ebba Brahe», 3 st., »Drottning Kristina», 2 st., »Electra» , 2 st., »Armide», 3 st., »Cora och Alonzo», 1 st., »Frigga», 2 st., »Orpheus och Eurydice», 2 st. och »Dido och Aeneas», 13 st.
Utrustad med en ypperlig fantasi, stor smak och lika outtömlig i uppfinning, som säker vid beräkning af perspektiv och ljuseffekt, var D. i sitt fack en stjärna af första ordningen. Af hans teaterarbeten ansågos dekorationerna till »Gustaf Vasa» och »Armide» som de förnämsta. Likaså skattades hans bägge historiemålningar, Slaget vid Hogland (på Rosersberg) och Striden mellan krotoniaterna och sybariterna (nu i Nationalmuseum) af samtiden ganska högt, ehuru de i alla afseenden stå långt under hans dekorativa verk. Hans egentliga yrke var eljest arkitekturen och med samma lätthet, hvarmed han komponerade för teatern, målade stora historiska oljetaflor, gouacher och akvareller samt etsade vyer och tecknade och etsade snillrika karikatyrer, uttänkte och ritade han en otalig mängd projekt till större och mindre byggnader, däraf åtskilligt kom till utförande vid Drottningholm och Haga, däribland början till det stora slott, hvartill grundläggningsruinerna ännu på sistnämnda ställe ses, men hvars fortsättning omintetgjordes af 1788 års fredsbrott. Sistnämnda år förordnades D. att vara konungens förste arkitekt och skildes tre år därefter från teatern, utom det att han ännu någon gång användes för att komponera skisser. D:s största byggnadsverk är orangeribyggnaden i Uppsala, börjad 1787 och invigd på 100:e årsdagen af Linnés födelse, d. 13 maj 1807. Gustaf IV Adolf, för hvilken D. sedan 1791 varit lärare i teckning, stadfäste honom 1799 i hans egenskap af konungens förste arkitekt.
Som arkitekt hyste D. förkärlek för antika former, och han har i lång tid haft stort inflytande på Sveriges byggnadskonst. Hans lärjungar utvecklade dock endast den sämre »torra» sidan af hans konstnärsskap, »ladu»- och »kasärnstilen».
D:s burleska, cyniska kompositioner, Promotion médicale och Indulgence plenière, graverade af J. F. Martin - hvilken äfven graverat »Slaget vid Hogland» - äro väl bekanta för kopparstickssamlare. Andra af hans kompositioner ha graverats af Beskow, G. Hensigen m. fl. Vid Gustaf III:s död anslogs åt honom ett årligt underhåll af tusen riksdaler specie, hvilket rikets ständer nedsatte till samma summa i riksgäldsmynt. Hans inkomster blefvo också alltmer otillräckliga, ehuru han sökte, så godt han kunde, genom meddelande af undervisning åt elever i målning, förbättra sin ställning. Slutligen nedrefs den del af arsenalsbyggnaden, som han hyresfritt bebodde, utan att han erhöll någon motsvarande ersättning. Sålunda år från år bragt i allt större trångmål, afled han d. 18 mars 1804, en af de många, hvilkas sol med Gustaf III:s död för alltid gömde sig i molnen.
Gift med Anna Vermale, som likväl aldrig åtföljde sin
man till Sverige.
