krigare, politiker. Född d. 5 febr. 1722; den föregåendes sonsons son. Föräldrar: öfverstlöjtnanten Carl Magnus Du Rietz och grefvinnan Ebba Katarina Horn.
Såsom fänrik vid Lifgardet bevistade D. fälttåget i Finland 1741 och hade avancerat till major vid Södermanlands regemente, då han 1757-60 deltog i pommerska kriget. Här utmärkte han sig vid flera tillfällen, såsom då han med en ströfkår öfverrumplade och intog skansen Anclamen Feler, betäckte belägringen af Peenemünde skans och hos preussiska fältmarskalken Lehwald utverkade den fördelaktiga kapitulationen vid Demmin, men skyndade 1760 i likhet med åtskilliga andra officerare hem för att deltaga i den utlysta riksdagen. Du R. hade redan förut gjort sig känd som ifrig Mössa och framstår under den efterföljande frihetstiden såsom en af detta partis ledare och främsta debattörer. Han blef ledamot af sekreta utskottet vid 1760 och 1765 års riksdagar samt var vid den sistnämnda efter Mössornas seger uppförd å rådsförslag, men blef på grund af konungens onåd förbigången vid utnämningen. Under tiden hade han 1762 utnämnts till öfverste och chef för Helsinge regemente och sändes s. å. till ryska hofvet för att öfverbringa det svenskas lyckönskan till Katarina II:s tronbestigning. Utan tvifvel befästes härmed ytterligare de vänskapliga förbindelser, som utmärkte Du R:s förhållande till Ryssland under frihetstidens sista decennium. Han fortfor sedermera alltjämt att vara verksam för Mössornas intressen vid riksdagarna, och Du R., som 1770 blifvit generalmajor, blef genom deras inflytande också 1772 hugnad med landshöfdingeämbetet i Göteborg, hvilket han ock fick behålla efter revolutionen.
I likhet med en del af sina forna partivänner Rudbeck, von Essen, m. fl. hade Du R. märkvärdigt lätt att försona sig med sakernas nya ordning och utvecklade vid 1778 års riksdag ett nit för konungens afsikter, som näppeligen kan undgå att rubriceras som servilism, samt belönades under densamma med friherrlig värdighet. Två år förut hade han utnämnts till generallöjtnant i armén.
Mot slutet af sin lefnad satte Du R. en fläck på sitt anseende genom det slappa sätt, på hvilket han 1788 handhade Göteborgs försvar mot danskarna och som till och med uppväckte misstankar, att han var i hemlig komplott med fienden. Tack vare konungens beslutsamma uppträdande räddades emellertid staden. I landsorten var förbittringen mot D. emellertid så stor, att han vid uppresan till 1789 års riksdag på ett par ställen hotades till lifvet. Död på sin egendom Hedensberg i Västmanland d. 21 okt. 1792.
Gift 1765 med
friherrinnan Charlotta De Geer, dotter af entomologen
frih. Carl De Geer
(se sid. 225), efterlämnade
Du R. en son, med hvilken hans friherrliga
ättegren utslocknade 1799. Hans friherrinna
var under Gustaf III:s kronprinstid föremål
för stor uppmärksamhet från dennes sida,
men om dennas närmare innebörd äro bland
tidens memoarförfattare meningarna delade.
