Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTTONDE KAPITLET
73
kyssar, gratulationer, bugningar ... Sylvias bävan vek
för den åter vaknande känslan att veta sig vara den
mycket avundade, mycket beundrade huvudpersonen vid
denna lysande, viktiga fest. Och då hon fick se sin vackre
fästman, som med glädjestrålande ögon kom emot henne,
kände hon en varm våg av lidelsefull lycka
genomströmma sitt inre.
Efter ytterligare ett par minuters hälsningar och
samtal började man att under Rudolfs ledning ordna
processionen.
För att komma till slottskapellet måste man passera två
trappor och en lång korridor. Hela denna väg var
rnatt-belagd och beströdd med grönt och blommor. Man kände
en doft, som erinrade om Kristi lekamens fest.
Klockklang och orgelbrus hördes redan från den lilla kyrkan.
Vid brudsvennens — en ung kusin, greve Althaus —
arm skred Sylvia långsamt fram; bakom henne gingo de
små pagerna, som buro släpet. Alltsammans föreföll
henne till hälften som en dröm, till hälften som en
teaterföreställning, och alls icke som en verklighet.
När hon trädde in i kapellet och såg alla dessa otaliga,
brinnande ljus, som skimrade mellan bladväxterna där
framme vid altaret, då greps hon av en känsla, liknande
den, man erfar vid åsynen av en tänd julgran. Även nu
skulle ju gåvor och överraskningar komma henne till del,
en splitterny frutitel, en mängd intressanta plikter — och
dessutom förut förbjudna smekningar... i överflöd.
Denna julstämning vek snart för en annan, när hon
knäböjde på bönpallen vid sidan av Toni Delnitzky.
Prästerna kommo in från sidodörren och ställde sig framför
altaret. Från rökelsekaret, som svängdes tätt framför
brudparet, uppsteg en kvalmig, begravningsliknande doft.
För evigt begravna voro ju också Sylvias flicktid,
friheten, möjligheten att finna den stora, sällsamma lyckan av
en kärlek, som aldrig tvivlar ... Hos den man, hon nu
hade jämte sig, skulle hon aldrig kunna finna huld och
skydd. Så hade han i går, kvällen före bröllopet, sagt
saker, vilka väckt hennes största misshag — ibland skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
