Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 marthas barn
falla motståndaren. Mitt vapen är ju endast det talade
och skrivna ordet. Frimodigt och uppriktigt vill jag
begagna detsamma. Med andra ord: jag vill städse endast
säga det, jag själv anser sant — men utan all hänsyn,
utan allt överseende. Att man skulle dölja sin verkliga
åsikt endast för att skona andra — det är vanligen endast
en förevändning. Man vill skydda sig själv för obehag,
skona sig själv; man vill icke förtörna de andra, icke för
att bespara dem vrede, utan för att icke själv nödgas
utsätta sig för denna vrede. Det är med ett ord: feghet.
En feghet, som jag själv erfarit, när jag på samma gång
skulle representera framåtskridandet och vara en
förståndig godsägare, artig värd och älskvärd kusin. Nu
vill jag icke vara något annat än en medmänniska, som
frivilligt och oförfärat söker bidraga till mänsklighetens
utveckling.
»Det ligger en sällsam njutning i en sådan verksamhet.
Framför allt medvetandet att ha fyllt sin plikt. Alla
förstå icke denna plikt, men de, vilka fått inblick i tidens
strömningar, vilka se allt ont, som hotar och alla rika
möjligheter till räddning, de kunna icke annat; de måste
medverka. Att önska rädda varandra är en naturlig
in-stinikt, som vidlåder samhället.
»Vad jag ser är detta:
»Trollkrafter ’hålla på att omdana det mänskliga
samhället, så att framtidens kultur kommer att förhålla sig
till forntidens liksom fjäriln till larven ... Larven har
redan förvandlats till puppa — nutidens kultur är denna
guldglänsande puppa.»
»Bravo!» utropade någon bland sällskapet, vilken fann
detta sista uttryck poetiskt och som därför ansåg detta
bifallsrop lämpligt.
»De trollkrafter jag menar», fortsatte Rudolf, »heta
vetenskap och konst. Om människorna nu stå i begrepp
att bli så konstälskande och kunskapsrika, måste de även
vara förnuftigt tänkande varelser med förnuftigt
inrättade förhållanden. Det är en nödvändig följd av
ackom-modationslagen. Men ingen vill väl påstå, att vårt lev-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
