Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjuguförsta kapitlet
193
dåliga till det nya, goda leder över revolution. Något
våld vill jag icke alls veta av, vare sig från ena ellei
andra hållet. Man skall i dessa skrifter icke kunna
påvisa en enda rad, vilken söker uppreta till våldsamheter.»
»Och jag säger dig, det finnes från och med titeln icke
en enda rad, som icke innebär uppror. ’Kulturmänniskans
förbrytelse’! Mitt ämbete hör ju även till de kulturella
institutionerna. Är jag en brottsling?... Kort sagt, ni
har gjort er omöjlig, jag ansåg er mer förståndig. Vet
ni då icke, att en soldat icke öppet får kritisera sådana
saker som samhällsskicket och ännu mindre det militära?»
»Fm får då utöva kritik, då den allmänna
värnplikten nödgar varje man att vara soldat? Endast kvinnor,
barn, gubbar och krymplingar? Och dock ordar man om
frihet...»
»Du har förfärligt vridna åsikter. Men till slut — jag
vill söka ordna saken. Avgörandet ligger ju dock i mia
hand. Om du verkligen kan bevisa, att din mening icke
varit att direkt såra någon eller att egga till uppror, och
även allt framgent...»
»Jag kommer allt framgent aldrig att uppmana någon
till våld eller att hetsa någon till hat. Det är ju just
dessa båda saker, som jag bekämpar.»
»Förhåll dig hellre alldeles lugn för framtiden!»
»Om det skall vara villkoret för ert överseende, ers
excellens, torde jag be er att begagna er av er stränghet
— ty till tystnad kan jag icke förplikta mig.»
»Nå, vi få väl se, hur ditt framtida uppförande blir.
Anse er emellertid som varnad, herr löjtnant greve
Dotzky !»
Och därmed var audiensen slut.
Rudolf lämnade i dyster sinnesstämning ministerns
kabinett ... Det föreföll honom, som bure han tyngder på
fötterna och bojor på händerna. Hela den byggnad, han
nu genomvandrade med dess enkla salar, dess breda
korridorer, dess trappor, i vilka uniformsklädda personer
skyndade upp och ned, gjorde på honom intryck av etc
fängelse, och framför porten detta svartgula staket, dessa
13 H Marthas barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
