Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
marthas barn
paré, kanske också sådana, vilka vida överflyglade honom
själv. Desto bättre! Den heliga eld, som brann inom
honom, innehöll icke en gnista åtrå efter personligt
bifall.
Ett auditorium, som applåderar och jublar mot talaren,
hade han för några veckor sedan sett i denna samma sal.
En antisemitisk demokrat hade med anledning av en
katolsk högtidsdag utslungat ett hätskt, med vanliga fraser
kryddat tal mot »judliberaler och frimurare», mot »falsk
utveckling och vetenskapliga villfarelser». Och det hade
varit en särdeles förnäm publik, biskopar och ministrar,
generaler och aristokrater, damer ur de högre och högsta
kretsarna och dessutom en hel del individer av
»småfolket», som städse skall hjälpas. Men av ännu större jubel
hade han hört denna sal genljuda, när en skicklig
fiolspelare stått på estraden eller en vacker diva trakterat
publiken med skälmska visor. Nej, några applåder
eftersträvade Rudolf sannerligen icke. Han uppträdde
varken som en diktare, vilken söker folkgunst, eller som
vältalare; han hade icke att erbjuda någon retorisk
virtuositet. Han hade endast något, som han ville uttala.
Alla hade intagit sina platser; den utsatta timmen var
överskriden. Det var tid att börja.
Rudolf steg upp på estraden; sorlet från det i salen
förda samtalet förstummades; väntansfull tystnad
inträdde.
»Jag har hjärtklappning», viskade Martha till den
bred-vidsittande Kolnos.
Hon var icke den enda. I en av de sista bänkraderna
satt Cajetane Ranegg; hon hade lyckats lämna hemmet
och kommit hit tillsammans med en väninna. Hennes
hjärta och alla hennes pulsar slogo så häftigt, att hon var
nära att mista besinningen.
Dotzky själv darrade icke. Det var ju icke första
gången han skulle tala till en församlad människomassa.
Under sin misslyckade valkampanj hade han ofta gjort så
och därvid prövat sin förmåga att kunna behärska röst
och ord. Här var det visserligen något annat, men något,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
