Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I sin fars bostad låg Hugo Bresser. Den kula, som sårat
honom, hade man visserligen lyckligt funnit och aflägsnat, men
patienten sväfvade ännu mellan lif och död.
I sjukrummet rådde halfmörker; rullgardinerna voro
nedfällda, ty Hugo kunde icke fördraga dagsljuset; det orsakade
honom smärta. Vid hufvudgärden stod hans gamle far, och
vid sidan af sängen sutto två damer, Sylvia och Martha.
Efter duellen hade Anton Delnitzky lämnat Wien. Till
sin hustru hade han kvarlämnat en skrifvelse med innehåll, att
han återgaf henne den begärda friheten. »Skillsmässan skall
verkställas» — skref han. — »Du har själf gifvit anledning
därtill. Din älskare var jag naturligtvis tvungen skjuta ned;
efter hvad som händt hade hvarken han eller jag något annat
val än att mötas på stridsplatsen. Och du och jag kunna
inte ha något mer att göra med hvarandra; vi kunna aldrig
förlåta det, vi tillfogat hvarandra. Du har dödligt sårat vår
heder — och på samma sätt sårade jag din älskare. Då är
ingen förlåtelse möjlig — hvarken från din eller min sida.
Vi äro på det klara med hvarandra.»
När Sylvia vaknade ur den vanmakt, i hvilken hon fallit
vid nyssnämnda uppträde, befann hon sig i sin bädd, dit man
fört henne. Hon visste hvarken, hur länge hon varit sanslös
eller hvad som vidare händt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
