Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Sörensson, Fältherrar, härorganisation och krigföring under trettioåriga krigets senare skede. En orientering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Härorganisation och krigföring under 30:åriga kriget.
149
sakad att försäkra sig om dem. Men deras besättande
slukade ofta så mycket trupper, att den förutvarande
överlägsenheten i fält därigenom gick till spillo: den hittills
manstarkare såg plötsligt särskilt sitt infanteri reducerat i
en sådan grad, att han blev fienden underlägsen.
Offensiven kulminerade således mycket lätt, och trots
att härarna nu på grund av svårigheten att skaffa dem
underhåll åter voro ganska små — betydligt mindre än under
Gustav Adolfs dagar — och således kunde röra sig
jämförelsevis raskt, då de levde på landets bekostnad, så kröntes långa
och djärva framstötar sällan av någon större framgång.
Typiskt är Torstensons fälttåg 1642: segern vid Schweidnitz
bragte större delen av Schlesien i hans händer, han
framträngde ända till Olmutz långt nere i Mähren och intog
denna fästning. Men därefter var hans här så försvagad,
att han utan strid måste gå tillbaka ända bakom Glogau
för den kejserliga hären under Leopold Vilhelm, och först
betydande förstärkningar satte honom i stånd att rädda
denna stad. Den och Olmutz blevo nästan den enda vinsten
av det till att börja med så lyckosamma fälttåget K Varnad
av detta inskränkte sig också Torstenson efter segern vid
Breitenfeld 1642 till att belägra Leipzig, ehuru den fientliga
armén praktiskt taget för tillfället hade upphört att existera
och man i Wien med stor oro motsåg ett angrepp på Böhmen
och till och med befarade en framstöt mot Donau 2.
Krafterna räckte ej till för att åstadkomma ett snabbt avgörande,
man måste därför söka tvinga fienden till eftergift genom
att förstöra hans hjälpkällor och så mycket som möjligt
inskränka hans behållna område.
Vi se också, huru svenskarna mot slutet av kriget
överallt skjutit fram sina positioner långt in i kejsarens
arvländer: Olmutz, Lilla sidan i Prag, Eger äro i deras våld,
Mähren, Schlesien, Böhmen, ja, alla länderna norr om Donau
äro till stor del förödda. Kejsarens tyska bundsförvanter
hava, den ene efter den andre, godvilligt eller nödtvunget
1 Chemnitz a. a. Torstensons skrivelser. Feldakten.
2 Feldakten. Hovkrigsrådets handlingar. Kejsarens skriv, till Leopold Vilh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
