Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Vesterås riksdag 1527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vesterås riksdag 1527.
119
bestämmer här (8): »efter handelen (i Vesterås) innehåller,
att konung skall taga allt saköre och icke biskopar, må
prostarna härefter resa och fullfölja samma saker, som
biskoparna pläga handlägga, och göra konungen räkenskap av
sakörena». Av detta biskopliga saköre, som överföres på
konungen, nämner ordinantian annorstädes saköret vid
uppenbar skrift och i bandsmål (5), i giftermålssaker (6), vid
prästernas jordträtor, slagsmål, övergrepp och köpslagan (10),
därtill för hor, lönskaläge och jungfrukränkning (17).
Det torde utan vidare vara klart, att då ordinantian här
åberopar »handelen» i Vesterås ifråga om konungens innehav
av det biskopliga saköret, åberopandet inte har någon grund
i recessen. Denna berör endast saköret av klosterna och
bestämmer endast, att biskopen inte har att befatta sig
därmed. Inte heller har ordinantian för det biskopliga saköret
i dess helhet kunnat åberopa sig varken på böndernas eller
köpstadsmännens svar på de kungliga framsättningarna. De
förra hade uttalat såsom rätt och tillbörligt, att konungen
hade »oklandrad all den del (av saköret), som hans nåde
tillyder på kronones vägnar», utan lså är, att han
bortförlä-nar några kungliga sakören av sina lantbönder, de senare
hän-skjutit till konungen att bestämma om »konungs saker, som
var haver över sina lantbor etc.», varmed liksom i
böndernas svar, sådan formuleringen är, endast kan förstås det
saköre, som tillkom honom enligt gällande ordning, hans
»ensaker». Adeln var enda stånd, som samtyckt, att
konungen finge taga det saköre, som biskoparna plägade taga.
Ordinantians bestämmelser vilar på detta svar.
Det visar sig alltså i ordinantian betydelsefulla, djupt
ingripande avvikelser från recessen för de berörda styckenas
vidkommande. Men dessa avvikelser utgör långt ifrån de
enda innovationerna. Ordinantian manifesterar i väsentliga
delar utöver det redan anförda en rättsuppfattning, som
med likartade konsekvenser inte framträtt i recessen.
Det för denna rättsuppfattning betecknande är, att den
skjuter den fastlagda och dittills allmänt erkända andliga
rätten, den kanoniska ordningen, i en följd kardinalpunkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
