Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson, »Den medeltida renässansen». En litteraturhistoriografisk studie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
Harald Elovson.
kommer att bli föremål för opposition och revision. En del
tecken synes tyda därpå. Det kan så erinras om att Abailard, som
från Guizot fram till Haskins och Nordström hänfört hyllats som
en företrädare för den fria tanken, den fritt prövande kritiken,
av nyare forskning blivit berövad denna gloria. Étienne Gilson,
en auktoritet ifråga om medeltida filosofi, förklarar: »La légende
de 1’Abélard libre-penseur est å renvoyer au magasin
d’anti-quité» \ Det kan vidare erinras om att vagantlyriken, som spelat
en så stor roll för dem som räknat med en renässans före
renässansen, inte minst för Nordström, på sistone fått sin
renässanskaraktär starkt ifrågasatt. I förordet till en undersökning av
denna poesi, utförd av en rysk kvinnlig forskare, bekänner
Ferdinand Lot, en av de ledande franska medeltidshistorikerna,
att han har svårt att uppfatta en vagabonderande klerk från
1100-talet som en förelöpare till renässansen, därför att han
besjunger vinet och kvinnan och gör satirer över sin biskops laster,
då denne vägrar honom mat för dagen 2. Det kan slutligen
erinras om att Jean de Meung, upphovsmannen till senare delen av
Roman de la Rose, vilken av en rad litteraturhistoriker, såsom
Gaston Paris, Gustave Lanson, Abel Lefranc och efter dem Johan
Nordström 3, prisats som en förebådare av renässansen och
upplysningen, av den nyare forskningen ses på ett annat sätt. Alfred
Jeanroy säger: »Det faller oss alltså inte in att av Jean de Meung
göra ’1200-talets Voltaire’, ’föregångaren till 1700-talets
hedniska och materialistiska lärde såsom Holbach och La Mettrie’,
ej ens en anfader till Rabelais. Det finns mellan dessa och honom
den skillnaden, att Jean de Meungs kritik inte är omstörtande.
Även om han i enskildheter ser månget missbruk, som behöver
rättas till, angriper han aldrig något väsentligt i det sociala och
religiösa systemet» 4. Och Edmond Faral instämmer: »Man har
kallat Jean de Meung 1200-talets Voltaire. Det är för mycket
sagt. Att å propos honom tala om fritänkeri (»libre pensée») och
1 Étienne Gilson, La philosophie du moyen åge, Paris 1930, s. 74.
2 Olga Dobiache-Rojdestvensky, Les poésies des goliards, Paris
1931, s. 10.
* Gaston Paris i La littérature fran^aise au moyen äge, § 113, Lanson
i Histoire de la littérature frangaise, Paris 1916, s. 130 ff., Lefranc i sin ovan
berörda studie över renässansens ursprung, Revue des cours et conférences
XIX: 1, s. 51 ff., Nordström, a. a. VI, s. 433 ff. Den senares starkt tendiöst
utformade karakteristik av Jean de Meung, som närmast synes gå tillbaka på
Lansons, innehåller flera misstag och missuppfattningar.
4 Histoire de la nation fran^aise, utg. av G. Hanotaux, XII, Paris 1921.
s 417.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
