Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
........iimiimm......in.......................................... SCENEN
IIIIIIIIIIIIIIIIIMIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII
fack. Annars blir det lätt något
perverst över teaterkonst.
Olof Winnerstrand gjorde en
praktfullt självbelåten husarofficer,
vilken började som ljus men själv
slutade som ljusstake. Oscar
Johanson debuterade roligt som den
fyr-hornade gamla advokaten och Tyra
Zanderholm klarade förstklassigt
vanskligheterna med att byta om
ljusstake.
Efter allt detta ljusos, all denna
varghunger och allt kineseri kännes
det i sanning befriande att
förflyttas till Ibsens jämförelsevis rena
fjällvärld, »Per Gynt» på Operan.
Den muntra, ehuru något
lång-dragna satiren över det norsknorska
att vilja »vaere sig selv nok» kom
som en frisk fläkt från andra
diktsfärer.
Karikatyrtecknaren Kittelsen
gjorde en gång en rolig teckning av
Ibsen som ett väldigt bergtroll
vandrande Karl-Johans gate framåt
medan alla de små människorna flykta
vettskrämda. Ibsen kunde också
säkert »vaere sig selv». Det är i det
lilla ordet »nok» den stora
skillnaden mellan troll och människor
ligger enligt Ibsens mening. Vidare
påstår Ibsen, att man kan bli tokig
av att vara sig själv, något som inte
heller är otroligt.
De Wahl blev lyckligtvis inte
tokig i Per Gynt. Det blev en av
skådespeleraens bästa prestationer
på länge md friskhet, humör och
poesi, endast något för mycket
sönderbruten på slutet. Elakheterna
och de lyriska skönheterna kommo
fram lika bra. Tänker man därtill
på den enorma minnesläxan, måste
man beundra kraftprovet av en så
pass åldrig skådespelare. Hilda
Borgström gjorde Åse rörande.
Maria Schildknecht och Ivar
Nilson hollo sagostämningen hos
Dovre-gubben uppe och Gabriel Alw var en fantasifull
specialist på dårar i en lokal, som minst av allt påminde om
Långbro. Ebon Strandin dansade Anitra så de Wahl
fick svindel.
Olof Molander hävdade sitt goda rykte som regissör.
Stilblandningen oroade visserligen ibland men kan
försvaras av Ibsens ystra skuttanden mellan realistiskt
folkliv, skönhetsmättad poesi, sagospel och studentspex.
De norska dekorationerna skämdes inte för sig, om
inte möjligen för den minimala sfinxskuggan och för
dårhuset. Skeppet kom lastat med fantasi. Publiken
klappade karaktäristiskt nog mest förstående åt spexet i
Marocko och åt musiken.
Priset för kvällen togs av hovkapellet. Beblandelsen
mellan de båda kungliga teatrarna blev särdeles
fruktsam. Nästa barn!
IDAR BROMAN PREISLER Institutet för kostnadsfri
11 A NYBROGATAN I ^ _ Vetenskaplig tillpassning
Tel. 752 16 | liaiSY av glasögon
ROBES ET MÄNTEAUX ] xtØA-lZ MALMÖ: Stortorget 4.
1 ’ — ’ STOCKHOLM: Drottninggat. 68, 1 tr.
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
