Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
...........miuiiin......i....ni..........Mimi......mi.........min.......... SCENEN ...........................................................................................
En wienervalsens apoteos skulle man kunna kalla Det
dan-sande Wien, en ovanligt anslående och underhållande film
av firmamärket Defu, alltså tysk-amerikanskt samarbete. Den
älskvärt humoristiska historien är författad av herrar Carlsen
och Willy Haas, som ha al! heder av sitt arbete, även om första
avdelningen är en smula sötaktigt utdragen, den andra ger så
mycket mer av liv och humör. Det okända regissörsnamnel
Friedrich Zelnik har man all anledning att lägga på minnet.
Handlingen rör sig om en ung wienska, som ärvt åtskilligt mer
av sin mamma varietésångerskans röda blod än sin grevlige
faders blåa och därför reagerar mot sina kyliga och högadliga
farföräldrar, i ’vars hem hon vistas och varifrån hon slutligen
hämtas bort av en trevlig yankeepojke, dock även han av
wiensk extraktion. Filmens lustiga uppränning med det lilla
wienerkaféet i himlen, där Mozart, Schubert, Strauss och andra
musikens stormän från staden vid Donau kollationera sina
jordiska erinringar, ger hela berättelsen sin stämning och ton,
som verkligen också förmår skänka åskådaren att intryck av
det lätta, glada och pärlande wienhumöret. Kort sagt, en
mycket intagande film, som åtminstone för ögonblicket kan göra en
trumpen människa både glad och god — vad kan man mer
begära?
Den charmfulla Lya Mara spelar den lilla Fritzis roll med
mycken värme och behag, även om en kritisk iakttagare skulle
vilja ha en mera välskapad skönhet på varietéestraden, och
den unge Ben Lyon ger allt vad man kan önska sig av friskt
och frankt amerikanskt gosselynne. En mycket god prestation
är Alfred Abels litteratörbohéme och även birollernas
innehavare bidraga förtjänstfullt till det angenäma helhetsintrycket.
Litet för grovhugget amerikansk är Det moderna
Babylon, en skildring från Newyorks east- och westside med
åtskilliga inplockade sensationer. Handlingen är spännande,
«huru i vissa punkter alltför otrolig, rikligt kryddad med
slagsmål och andra uppiggande moment och regien är schwungfull
och förstklassig. Bristen på enhetlig stil gör emellertid att
filmen icke höjer sig över den goda medelmåttan. Detsamma
gäller spelet, där George 0’Brien och Virginia Valli dock göra
sitt bästa i de unga älskandes roller.
Konstellationen Sjöström-Garbo-Ilanson lovar ju ganska
mycket, och stockholmarna stodo också i kö för att beskåda
resultatet av samarbetet mellan dessa den amerikanska filmens tre
stora svenska namn. Det är inte gott att säga huruvida Den
gudomliga kvinnan översteg, mötte eller svek
förväntningarna, var och en har sin smak. Man förnam emellertid de
starka och intensiva greppet, som man är van att finna i Victor
Sjöströms regi, han förnekade inte heller sin egenskap av
detaljernas mästare, men ändå... Man stod på något sätt
främmande och frågande inför somliga moment i handlingen, som
utspelar sig i fransk miljö, och man kunde icke värja sig för
intrycket av en viss naiv klumpighet i enstaka scener. Dit hörde
dock ingalunda kärleksscenerna, där samspelet mellan Greta
Garbo och Lars Hanson icke lämnade någonting övrigt att
önska. Denna film ger för första gången den svenska
filmskådespelerskan tillfälle att ådagalägga någon rikare facetterad
skådespelartalang, och man måste erkänna att hon lyckas. Hon
är omisskännligt äkta i sin en smula kantigt gjorda
framställning av den enkla flickan, som genom sin starka och säregna
personlighet — och det har hon ju mer än de flesta — under
loppet av en fabulöst kort tid blir en tillbedd skådespelerska
men som faller ihop till intet på grund av sitt obändiga
temperament, som dräper den konstnärliga ambitionen och
ärelystnaden med kärlekens allt förintande makt. Hon spelar
främst på sitt starka temperament, men filmen ger också bevis
för hur farligt oskön hon under vissa förhållanden blir på den
vita duken, främst beroende på den i flera scener synnerligen
olyckliga sminkningen. Hon måste helt enkelt lita till
raffinerade medel för att fullt kunna göra sig gällande. Lars Hanson
som den hetblodige franske soldaten ger en mer än övertygande
bild av Mariannes olycklige älskare, och hans teknik är
beundransvärd utan att någonsin bli maskinmässig. Den alltid
elegante och vederhäftige Lowell Sherman gör måttfullt och
intelligent sin franske teaterdirektör.
Olga från Volga har fördelen att bygga på ett ganska
ovanligt uppslag. Det är den unga lanttösen, som tågar upp
till en känd teaterman för att få engagemang. Hon har turen
komma just då direktören avskedat en något kapriciös »stjärna»
och samtidigt förolämpat sagda dam med löftet att av första
bästa flicka göra en stor skådespelerska att remplacera henne
med. Lilla enkla Lizzie blir experimentet. Hon stuvas under
sex månader om till excentrisk och ryktbar ryska, och på denna
originella upptakt bygger den rappa och synnerligen välgjorda
filmen. Ester Ralston är skön och intelligent och spelar verkligen
teater. Neil Hamilton har ett innerligt gossaktigt utseende och
agerar övertygande. Nicholas Sousassin är charmant som den
energiske upptäckaren och skaparen av materialet för scenen.
Den förbjudna kvinnan smakar följetong lång väg.
Det är den uttragglade historien om två män om en kvinna —
i detta fall två bröder. Hetta Goudal är stiliserat vacker och
hennes anletsdrag stela som sfinxens — till annat än staffage passar
hon ej. Varconi och Schildkraut som de älskande bröderna
skilde sig lyckligt från sina uppgifter.
I pyjamas är en käck, välspelad komedi, vars egentliga
innehåll är den gamla historien om »Så tuktas en arbigga».
Argbiggan är emellertid här en högst modern sådan. Efter sin
sista bravad att iförd pyjamas bortföra hjälten i flygmaskin,
vilket slutar med nödlandning per fallskärm i vildmarken,
återkommer hon emellertid snäll och tam. Argbiggan spelas
med all önskvärd arrogans av den smidiga Olive Borden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
