Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
....................................................................... SCENEN imiiiiiiiuiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiniiiiiiiimiiiiiiimiiiiiiiHiiiiiiiiimiiiiimiiiHlHHmiiiiiiiiiiiiiiiiiir
DEN DRAMATISKA REVOLUTIONEN
Av ARTUR MÖLLER
SÆtf Sjo6evg ocf) SÆnna J3indafj(
som d^ari C’fjom a s ocfj öva f-Bevg i Tt o p p l a vi [evev
Jan de Meyere, foto.
Ingen kan rättvisligen påstå att Dramatiska teatern
visat sidvördnad för den klassiska dramatiken denna
säsong. Tvärtom. Man har snarare fått något för mycket
sextonhundratal och för litet nittonhundratal, för mycket
vers och för lite prosa.
Ur den synpunkten finns således ingenting att invända
mot att ledningen tagit upp ett modernt drama i
obunden — synnerligen obunden — form. Ernst Tollers
Hoppla vi lever vill uppenbarligen gärna vara det
sista skriket, och som han är tysk, har han absolut
ingenting emot att utstöta det genom megafon. Han tar
naturligtvis också filmen till hjälp — och skall jag vara
full uppriktig så hörde verkligen några av scenerna på
den vita duken till dem, som gåvo mig det starkaste
intrycket. Dessa gigantiska framvältrande tanks hade en
suggestiv symbolik för det brutala, maskinella, andelösa
i de år som följt i världskrigets skugga.
Om det för övrigt — som jag starkt misstänker — finns
minst lika mycket beräknade effekter som blodig
förtvivlan i Tollers stycke, är det ju en sak för vilken man
knappt får klandra en konstnär. Han har näsa för vad
som gör sig, och han ger moderna regissörer ett tacksamt
stoff att arbeta med.
Det sätt på vilket Hoppla vi lever framfördes på
Dramaten har ju också väckt allmän, om också på sina håll
motvillig beundran. Det har bekräftat sig att Per Lindberg
kan göra förträffliga naturalistiska scenbilder, när de
ge tillräcklig plats för hans fantasi. Det mest misslyckade
var dubbelscenen. Redan därför att den scenhalva, som
skall försvinna i mörker, i stället stannade i halvdunkel;
man såg tydligt ministern, bankiren och greven sitta i giv
akt, medan det pratades i väntrummet. Om Strindberg
på 80-talet experimenterat med något i den stilen, är det
inget skäl att göra så 1928, med nutida sceniska resurser.
Det var ett ofantligt uppbåd av Dramatens krafter som
denna gång fördes i elden. Som rätt och rimligt var
hade den moderne hjälten och den ännu modernare
hjältinnans roll tilldelats två av de unga. Alf Sjöberg litar till
sin känsla och intuition; det var något gripande över
hans Karl Thomas och ändå saknade man någonting —
det verkade trots allt en smula blont och tamt. Som hans
älskarinna Eva Berg gjorde Anna Lindahl en verkligen
ny typ, i all sin självkänsla inte utan charme. Replikerna
till rannsakningsdomaren — kanske pjäsens bästa —
kommo i hennes mun till sin fulla rätt.
Den tredje huvudrollen, revolutionären som blir
éxcel-lens, hade Ivar Ilåge. Han var briljant. Det var en
psykologisk studie av hög rang. Gösta Hillbergs alltför
distin-guerade bankir erinrade alltför mycket om baronen i
»Bandet» och Colbjørn Knudsen passar uppenbarligen
inte till polismästare.
Utrymmet tillåter inte att ens nämna alla de agerande,
ehuru flera roller voro dubblerade och en skådespelare,
Ragnar Falck, fått inte mindre än tre personer på sin
lott. Det får vara nog att framhålla några av de mest
lyckade typerna: på spinnsidan Julia Håkansson och
Tyra Dörums gummor och Märta Ekströms gallionsfigur;
på svärdsidan Olof Winnerstrands antisemitiske junker,
Anders Henrikssons rödhårige föreningspamp, de båda
dråpligt maskerade valförrättarna Tycho Bergvall och
Torsten Winge. En bra studie var också Åke Uppströms
halvvuxne pojke, och i den på programmet osynlige
pic-colon finns bestämt embryo till en skådespelare, måtte
det nu bara inte gå honom galet i skolan. Josua
Bengtsons agrar från Holzhausen förde tanken till Onkel
Brä-sig och flydda idylliska år.
Den dag jag såg pjäsen — en »vanlig» dag mitt i
veckan, med utpräglat borgerlig publik, inträffade någonting
som onekligen hör till sällsyntheterna på en första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
