Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ärofulla öfvergången öfver Rhen upprest
monumentet». Enligt denna uppgift skall lejonet vara af
marmor. Vi lämna emellertid i sitt värde så väl
stenarten som frågorna: af hvem och när detta
minnesmärke restes. Det förhåller sig därmed som
med de svenska folkvisorna: man känner icke
heller för dem författarens namn eller den bestämda
tiden, då de diktades. Lika enkel och flärdlös, lika
undangömd och, snart sagdt, glömd, som vår
folkvisa börjar blifva, står denna vård på Rhenflodens
strand, men är likväl i all sin anspråkslöshet ett
sannt uttryck för en tid, som föga braskade med
lånta fjädrar eller med en prålande utsida utan inre
kärna, en tid, då man tillräknade sig själf intet, men
Gud allt.
Men vi öfvergå till själfva historien!
Gustaf II Adolf hade vunnit sin lysande seger
vid Breitenfeld och öfvertågat Thüringskogen samt
kommit in i de rika och leende dalarne i Franken,
där de andliga länderna — Bamberg, Würzburg och
Mainz — dittills varit orörda af kriget. Hans
krigare från den aflägsna norden hade kommit i ett
öfverflöd, som de förut icke drömt om. Också såg
man ej längre till de slitna kläderna och de magra
hästame, utan allt var i ett fullgodt skick. »Våra
Finnepojkar», skref Adler Salvius, »som nu vänja
sig i vinlandet däruppe, lära ej så snart komma till
Savoiax igen. I de lifländska krigen måste de ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
