Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon gick fram och slog hbnom lätt på axeln.
»Sorg passar icke ett manligt sinne», sade hon.
»Quidquid, est, superanda omnis fortuna ferendo est,
man måste bära sitt öde och endast så kan det öf-
K
vervinnas.»
»I morgon vill jag tala vid er, mäster Sven!»
tillade drottningen och vinkade befallande med
handen, att han skulle aflägsna sig.
Man skulle nästan kunnat tolka som kärlek den
blick, hvarmed drottningen följde den försvinnande.
Men i denna kärlek låg ingen lidelse, det var en
blick af Gustaf Adolfs dotier, en blick af stolthet,
på samma gång det var, som om hon velat säga:
se sådana söner fostras i min faders land!
Kort därefter var drottningen omgifven af en
lysande krets af markiser och prinsar och förnäma
damer, och man gjorde en rund genom trädgården
för att öfvervara afbrännandet af fyrverkeriet.
Följande dagen infann sig Sven hos
drottningen. Hon såg kall och befallande ut, och det var
med en viss stolthet, som hon erbjöd honom
kardinalsvärdigheten å påfvens vägnar.
Man kan föreställa sig lättare, än vi kunna
be-skrifva det, den unge mannens förvåning.
»Ers maj:t», sade han, »jag betraktar detta
anbud såsom ett lysande bevis på er ynnest, men mina
tankar flyga ej så högt. Att sprida någon liten
del af Guds ljus bland mina landsmän, det har varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
