Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
glömmer, att dock Adler Salvius sitter i rådet, du
glömmer ock hela mängden af ofrälsemän, som
under dessa sista år vunnit adelskap. ... Se till, om
icke du on gång, när tiden hinner gå, blir en stor’
man och vinner adlig värdighet! Du har alla
anlag att stiga uppåt, Joel, och jag, din stackars vän,
skall glädja mig däråt, ty jag lärer dock i all min
dar, som du säger, få lof att kräla utefter jorden.
. . . Där trifves jag ock väl», tillade han, liksom ville
han med denna slutanmärkning omstämma den
häftige vännens sinne och förmå honom att länka sig
lös från denna kedja, som höll honom fången, »där
trifves jag väl, och var viss därom, det är en och
samma vind, som blåser i dalen och på bergets
topp, men i dalen smeker han blommans kind, då
han där uppe bräcker ekens stam!»
»Men just den leken, David, likar mig godt»,
utropade Joel; »jag har brottats hela mitt lif, och
jag vill brottas med mitt öde, tills jag blir dess
herre, eller ock stupa därvid!»
»Strida och kämpa skola vi alla . . . men faran
ligger däruti, att vi så ofta förblanda medel och
mål och taga det förra för det senare . . .»
»Och hvilket skulle vara mitt mål?»
»Att vinna namn och sköld och ära och
rikedom!» ljöd vännens svar, så lugnt, men ock så
obevekligt som en hviskning af Joels eget samvete.
Han rodnade till, och det blixtrade i hans ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
