Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, lyckliga!» hördes en stämma från dörren
upprepa.
Och där stod med strålande anlete den gamle,
leende David.
»David!» utropade Joel och tog ett par steg
tillbaka, »David, du stiger öfver min tröskel?»
»Ja, det gör jag, ty där ett ädelt hjärta klappar,
där firar jag min skönaste gudstjenst! . . . Jag visste
väl, jag, att hjärtat var godt hos min gamie kamrat.
Gud vare lof, nu hafva de brustit, de gyllene
kedjorna, som bundo det fast vid jorden!»
»De hafva brustit!» upprepade Joel och
skyndade med öppna armar mot sin gamle vän.
Christina stod i dörren lika rörd som någon af
de gamle. Hon mindes väl icke dens ansikte, som
log emot henne, när hon satt i moderns sköte, men
hon hade så ofta hört denna omtala den
besynnerliga händelsen och pungen med det lilla
silfvermyn-tet, samt hade äfven genom upprepade spörsmål fått
kännedom om orsaken till hans besök och huru det
lyckats, så att hon icke blott kände sig dragen till
honom, utan äfven fullt fattade betydelsen af den
högtid, som nu firades i den lilla oansenliga salen.
Rummet fylldes efter hand äfven af familjens
öfriga medlemmar. De två äldsta sönerna voro nu
fullväxta. Joel, som var så lik sin fader, hade gått i
fransk tjenst och funnit döden i ett slag i Piemont för
sju år sedan. Af döttrarna lefde fyra utom Christina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
