Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kyrkan förbjöd ju icke häller ovilkorligen militärtjänst. Man
följde dessa regler: Den troende, som väljer soldatyrket, skall
utstötas ur menigheten. Men den, som blifvit värfvad mot sin
egen fria vilja, faller icke under denna dom. Han uppmuntras
endast att respektera människolifvet så långt som möjligt. Må
soldaten, som är i aktiv tjänst, aldrig frivilligt dräpa en människa.
Blir han befald att göra det, må han icke hasta med att lyda.
Dödar han någon, utan att vara tvingad därtill, skall han utstötas
ur församlingen.
Sådant var kristnes vittnesbörd mot krig under de tre första Tre seklers
århundradena. Ännu Ladantius (f omkr. 330) — lärare åt Konstan- vittnesbörd,
tins son Crispus, och som för hans stils skönhet blifvit kallad
den kristne Cicero — säger uttryckligen: »Det kan aldrig vara
den rättsinnige mannen tillåtet att gå i krig.» Så skildrar han
krigshjältarnes bana: »Det är alltså eder väg till odödligheten!
Att störta städer i grus, att lägga land öde, att undanrödja eller
undertrycka fria folk! Ju mera de hafva ödelagt, plundrat, mördat,
ju mera ädle och berömde anse de sig vara. De smycka sina
förbrytelser med dygdens namn. Den, som gifver en enskild
människa döden, straffas som förbrytare. Mörda människor i
tusental, öfversvämma jorden med blod, förgifta floderna med lik,
och man gifver dig en plats på olympen, gudarnes heliga bärg.»
Ändå mycket längre fram i tiden omtalar Sulpicius Severus
(363—425), att en Martinus, som uppfostrats till vapenyrket, men
vid sin öfvergång till kristendomen öfvergifvit detta, såsom den
enda grunden till sitt uppförande gaf käjsar Julianus denna
förklaring: »Jag är kristen och kan därför icke kriga.»
Själfve Augustinus (354—430) säger: »Man vinner långt
mera varaktig heder genom att utrota krigen med fredens ord
än genom att utrota fienden med vapen.»
Det klaraste uttrycket för denna kristna sinnesriktning ger
Arnobius den äldre (f omkr. 326) i dessa märkvärdiga ord: »Om
människorna förstodo, att deras mänskliga väsen icke består i
deras kroppsliga skapnad, utan däri, att de äro förnuftsvarelser,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
