Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21 - 27 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
"Lars svor nyss", sade den lille
ledaren, som stod där rak som ett ljus
och pekade på den skyldige. "Jag
tycker inte, att vi böra leka med gossar
som svär."
"Det tycker inte vi heller",
instämde de allesammans. ’ ’Ska vi inte ge
honom stryk för att han svär? I alla
fall jaga vi bort honom."
"Ni rår visst inte med att slå mig,
och jag står var jag vill", sade Lars
och gjorde min av att vilja kasta sten
på de andra,
"Nej, du får inte vara kvar här, och
om du svär, så får du kanske stryk
också", svarade Karl.
"A, pyttsan! Vad gör det att man
svär litet? Det gör alla människor där
jag bor, isynnerhet de stora. Det är
inte ett dugg farligt att svärja."
"Men här svär vi inte", förklarade
Karl, "och om du inte lovar att låta bli
det, så får du inte vara tillsammans
ined oss."
Lars tog nu upp en sten för att kasta
jå Karl, men då han såg alla de andra
gossarnas bestämda miner, släppte han
den igen och sprang sin väg .
Då han vikit om hörnet, fortsatte
gossarne sin lek. Men Karls mor, som
satt vid det öppna fönstret och sydde,
kunde icke se att taga ett enda nytt
stygn, förrän hon hade torkat tårarna
ur sina ögon. Men det var icke
sorgens tårar, ty hon hade nu det hoppet,
att hennes käre gosse skulle kunna bli
ett föredöme för andra att gå på den
rätta vägen, och innerligt suckade hon
till Herren därom.
Den till döden dömde
soldaten.
Under det fransk-tyska kriget reste
en präst och en gammal tysk lekman
omkring i sällskap med varandra och
predikade evangelium. En dag då de
befunno sig nära den tyska härens
förposter mötte de några soldater, som
förde med sig en fängslad och
förtvivlad maj som skulle avrättas. Prästen
och b t kamrat frågade soldaterna,
för (5 förbrytelse mannen var
dömdri V rjFör att han plundrat de
döda", var svaret. "Enligt våra
lagar är han nu en dödsdömd man."
"År han förberedd att dö ?" frågade
den medlidsamme prästen.
"Det yeta vi icke", svarade de, men
anföraren för den lilla avdelningen
närmade sig i detsamma och sade:
"Ni, min herre, tyckes vara en
evangelii förkunnare. Ni kan tala med
den stackars mannen, om ni så vill."
Prästen blev mycket glad över att
fa tillfälle att tala om alla syndares
Frälsare, Jesus Kristus, med den
olycklige krigsfången. Denne
däremot skakade på huvudet och sade:
"Nej, jag är icke beredd till döden,
men det gör ingenting till saken. Jag
sörjer och gråter endast för min
hustrus och mina barns skull, vilka jag
lämnat i fattigdom och nöd. Mina
tankar dväljas endast hos dem, intet
plågar mig så mycket som tanken på
dem.".
Den gamle tyske mannen, prästens
ledsagare, som uppmärksamt lyssnat
till fangens bedrövliga tal, trädde
hastigt fram och sade :
"Jag beklagar dig, min vän! Jag.
har inga barn, ingen hustru, mitt
hjärta har länge varit hos Gud och
döden är för mig ingen skräck, utan
en välkommen gäst. Jag vill dö i
ditt ställe. Jag har intet att mista’
men oändligt mycket att vinna. Jag
ger mitt liv för dig."
Alla omkringstående blevo
högeligen förundrade över detta oväntade
anbud, och då den kommenderande*
officeren såg, att den gamle mannen
var besluten att vidbliva sitt anbud,
sade han: "Jag har ingen rätt att
emottaga edert anbud; men låt oss"
återvända till högkvarteret och om ta!»
saken för generalen."
Ports, å sid. 166.
%
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
