Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48 - 2 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET 3-25
fått växa vilt, ban var Insvept i en vid,
svart kappa, hatten hade han djupt
neddragen oeh han giok framåtlutad med långa,
hastiga steg samt med ögonen stelt riktade
framför sig på marken. Och alltid var det
om kvällarna, han företog sin vandring.
Ingen visste, varifrån han kommit eller
vem han var. Man visste blott, att han
slagit sig ned i en koja uppe i skogen, och
en djärv ung man, som under ihans
frånvaro vågat sig fram för att kasta en
nyfiken blick genom fönstret, hade sett, att
där inne funnos många böcker. Man
trodde sig därför snart vara på det klara med,
vad han var — det kunde ej vara något
annat än en främmande trollkarl, som
slagit sig ned där uppe i skogen, ooh
böckerna handlade, förstås, om trolldomskonster.
Därför sågs också "den gamle i skogen",
såsom han kallades, med avsky av
befolkningen, som dock av fruktan ej vågade
träda honom för nära. När han gått förbi,
kunde man väl våga sig ut på
(förstugukvi-sten för att se efter honom, varvid de
mindre barnen ängsligt klängde sig fast i
mö-drarnes kjolar och viskade:
"Vem är den där stygge gubben,
mamma?"
"Tyst barn, det är bäst, att icke tala
därom!" blev det vanliga svaret.
Själve den unge, käcke och modige Sven,
äldste sonen i nyssnämnda bondhemman,
vek åt sidan för den gamle ooh såg sig
sedan skyggt tillbaka. Ooh när ihan sedan
trädde in i hemmet, mumlade han:
"Det var ett fult möte. Han ser stygg
ut, den gamle i skogen."
En dag var Sven på jakt i de vidsträckta
skogarna och ihade kommit att förirra sig
längre bort än han ämnat. På hemvägen
råkade han snava vid en av snön försåtligt
dold grop, samt illa vricka sin fot. Oaktat
han var trött, och oaktat de svåra
smärtorna, sökte han släpa sig fram mot hemmet.
Men omsider sveko krafterna, kölden blev
också allt skarpare, ooh alldeles utmattad
satte han sig ned på en sten, där denna
underliga domning eller dvala, som är så
farlig för vilsegångna och trötta vandrare i
vinterkylan, överföll honom.
Men de kloka hundarne tycktes ana oråd,
ty de skällde ursinnigt och ihöjde ibland
sina långa, genomträngande klagotjut.
Sven visste knappt längre till sig, då
han plötsligt väcktes ur sin dvala av en
häftig skakning. När han blickade upp,
såg han "den gamle i skogen" stå lutad
övér sig.
Sven vände sig med ovilja ifrån honom.
"Seså, inga enfaldigheter nu. Här fryser
du snart iihjäl, om du ej får hjälp. Kom
med nu!" sade den gamle med en röst, som
ej tålte någon motsägelse.
Stödd på den gamle, lyckades Sven nu
taga sig fram till hans koja, där han
överraskades av den prydlighet ooh ordning,
som rådde. iDen gamle drog av honom
stöveln, vred mad ett par raska grepp, som
dock gjorde förfärligt ont, fotleden
tillrätta, smorde in den med några salvor och
pysslade om den så, som den behövde.
"Ser du", sade den gamle, "lite’ grand
ihar jag studerat, och i fält har jag också
varit, så att alldeles okunnig i sådana här
saker är jag ej."
Sedan Sven värmt upp sig, fått
stärkande -mat ooh dryck samt kände smärtorna
mildras, såg han sig något närmare, ehuru
skyggt, omkring i den lilla kojan. Där
funnos verkligen rätt många böcker, och mitt
på bordet låg en uppslagen bibel.
Sven ryste till. Nog hade han hört, att
även troil kunna "förskapa sig" och hyckla,
men detta var ju en bra grov hädelse av
en trollgubbe.
iDen gamle, som tycktes läsa hans tankar,
sade med ett vemodigt leende:
"Du tycks förvåna dig över att se en
bibel på mitt bord, men han är nu min enda
tröst och hugsvalelse här i livet. Jag vet,
att ni tänken allt ont om mig, men det bryr
jag mig ej om."
Efter en stund fortsatte han:
"Ni veten ej, ni, vad som drivit mig ut
i ensamhetens dysterhet. Jag vill ej
berätta dig min levnadshistoria, ty den sku-lle
du nog ändå ej förstå. Mycket har jag väl.
liksom andra, felat, men jag har också
lidit och prövats mer än mången. Hat,
avund, ovilja ooh [förföljelse iha berövat mig
allt, vad jag ägt dyrt och kärt här i
världen. Nu är jag en ensam och övergiven
man, ooh ensam vill jag vara för att bättre
kunna lyssna till Guds röst och lära mig
förlåta alla, som gjort mig ont här i världen."
Den gamle torkade ett par tårar från
kinderna, reste sig och lade allvarligt handen
på Svens huvud.
"Du ser snäll ooh redlig ut!" sade han.
"Förbliv det alltjämt, och måtte sedan Gud
bevara dina ögon från sådana bittra tårar,
som mina ha fällt!"
Sven fattade den gamles hand, men
kunde blott framviska ett tyst: "förlåt!"
Oaktat den sena natten, vinterkölden ooh
den besvärliga vägen, vandrade sedan den
gamle till Svens hem för att lugna hans
föräldrar, som i oro bidade sonens
hemkomst. Det var knappt man vågade glänta
på dörren för gubben från skogen, men när
man .fick veta ärendet, måste man ändock
tacka.
Följande dag bars Sven hem. Den gamle
lovade, att varje dag komma och se om hans
fot. När Svens moder fick höra detta, sade
hon:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
