Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22 - 30 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNING-EN SENAPSKORNET
171
.gamle taktäckaren tackade Gud, som
hade välsignat hans enfaldiga ord,
och att brandropet hade blivit hört,
innan det ännu blivit för sent att
släcka. Ty tungan är väl en litea
lem, men vilken stor eld kan hon
icke antända, en eld stor nog att
förtära ett menniskolivs hela lycka för
tid och evighet.
Och det allra bästa var, att
tak-täckarens rop fick i Guds hand bli
medlet till, att de båda makarna
kommo i verklig syndanöd och sökte
oeh funno frid, förlåtelse och hälsa
vid korsets fot.
Hur dalgubbarna fingo
sin präst.
Forts.
Audiensen var slut. Konungen
räckte bondgubbarna ånyo sin hand, de
ville kyssa den, vilket konungen icke
tillät.
Utkomna i yttre salongen, ropades
de ånyo tillbaka in i konungens rum.
Då de inkommit yttrade konungen:
"Jag tänker, ni gärna Vill hälsa på
drottningen också".
Ja, det ville de gärna förstås. Och
konungen ledsagade dem själv genom
flera rum till drottningen, som vänligt
kom dem till mötes och hälsade dem.
"Ah, ä’ ho’ dronninga, ho’?" utbrast
Bog Anders.
"Ja ’ jag är drottningen," svarade
hennes majestät, i det hon satte sig
ned i en soffa.
" Ho’ ha’ vari micke sjuk, ar’ vi
’ört och nog ha vi oppe i Dalarnas
hyddor ofta bett Gud för ’na, att ’an
som ’ar liv oeh död i sjn ’and, skulle
gör’ na frisk", fortsatte Gunnars .
"Tack, mina vänner’, svarade
drottningen. "Gud har nog nådefullt hört
edra böner. Jag är mycket bättre nu
än för ett par år sedan."
"Ja, Gud ’an ’örer vår bön, därpå
’ar vi ’ans löften. Och nu ska de gå
lättare för oss att bedja för våran
kung och dronning, sedan vi sett dom,
ansikte mot ansikte", utlät sig Bog
Anders.
Härefter utspann sig ett ganska
allvarsamt samtal mellan de kungliga
personerna och de enkla dalgubbarna,
tills tårar glänste i både konungens
och drottningens ögon.
"Nej, nu får ni gå", yttrade
slutligen konungen, i det han ånyo
kramade deras valkiga händer.
"Gud välsigne eder och edra kära
i hemmet", sade drottningen, i det
hon vänligt räckte dem handen.
"Ja, tack för de’ ordet, och Gud
välsigne våran kung och dronning",
svarade de trohjärtade bönderna, och
.så gingo de.
"Nog ’a vi trott, att vi ’ade en god
konung och dronning, men allri i
världen kunde vi förstå, att de voro
så gemena och nådiga som de voro",
utropade Gunnars, när de gingo
utför slottstrappan.
"Ja", menade Bog Anders, "inte ä’
de’ fäll många land som "ar en
töcken kung. Jag tycker då, att det var,
som om de’ var den vise Salomo, så
märkvärdig var ’an."
"Or du, Gunnar du, nog får vi våran
präst te’ körkherre, allti — tror inte
riksdagsmannen de’ också?"
"Åhjo, det är nog möjligt; men ni
ska’ tro, kungen kan inte göra allt
vad han vill, ’han heller, menade
representanten för Dalarna.
"Kan ’an inte — dä va’ då
underligt — hocken tror du törs sätt’ sig
emot kungen, om ’an vill ge oss
prästen? Nej, du, dä ä’ Gud som leder
kungarnas hjärtan som vattubäckar.
En karlakarl var ’an i alla fall."
Ja det voro de med om. Men voro
dalgubbarna belåtna med sin kung
Forts, & sid. 173.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
