Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Såå, sade han bitande hånfullt och
stannade — två såta vänner sitter här och
föraktar Gorodishko. Lycka till god fortsättning.
Han gick vidare och försvann genom dörren
utan att se sig om.
På estraden var Vikingen redan i gång,
han spände ut bröstet och skakade sin knutna
hand i luften. Det var, som om majoritetens
alla röster sugits upp och blifvit en enda i hans
dånande sångarestämma.
— Det går inte att tiga, jag måste gripa
minuten i flykten, fastän jag inte fått ordet, och
tala, medan ännu dessa dåraktiga ord ringa för
våra öron. Öfver hafvet må det nya komma till
oss, sade han. Hafvet — det sjunger sin sång
mot våra klippor och skär sedan fordomtima, då
drakskeppen buro yttervärldens bud till
strand-sittarne i de grå bergens land. Hafvet är vårt
hopp och vår styrka. Men föga nytt skall hafvet
bringa oss, om icke vi själf va locka hit
farkosterna från nutidens fredliga härnadståg. Hafva vi
icke kustens ypperligaste hamn? Ligger den
icke tyst och halft öde? Här borde dock icke
två eller tre, utan hundrade ångares skrof lastas
med skogstrakters virke, malmrika bygders järn,
bördiga nejders säd och den granit, som skall
trampas i främmande storstäder. Utan järnvägen
förgätes vår stad, kanske för att blifva ett
museum för kustens original, som vår häfdatecknare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
