Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De gingo uppåt den dystra ön, där det
knappt fanns jord för gräs, långt mindre för
träd eller buskar. Bara i dalen nedom Fyrberget
hade ängslig möda och seg flit frambragt en
liten täppa invid fyrfolkets stugor. I söder höjde
sig Skallen, den underligt släta klippan, här
och där roströd och med breda ådror af svart
granit.
Fyrmästaren, som var ensam karl på ön för
dagen, öppnade högtidsrummet för främlingarne,
när de stigit in i hans hus. Han var en trög,
ordknapp man med tunga rörelser och det blef
en stunds enstafvigt samtal därinne, han ansåg
visst, att det hörde till höfligheten, innan han
visade dem omkring. Så inom fyra väggar
kändes ödsligheten ännu mera tryckande, och mannen
bar på ensamhetens tungsinne. Det fanns föga
af skönhet öfver rummet, allt var likadant som
det brukades och borde vara. Borden hade
virkade dukar, på chiffoniern stod en klocka i
fodral med kinesiskt mönster och de vanliga fula
vaserna. Där låg också något, som tycktes vara
ett par snäckor, men när Dagmar rörde vid dem,
fick hon veta, att det var inneröronen af en
hvalfisk. Öfver soffan hängde en minnestafla med
en krans af evighetsblommor fäst vid ramen
och Dagmar läste halft i smyg den präntade
inskriptionen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
