Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - III. Hanna Ouchterlony — Ett stycke självbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
den engelska huvudstaden. Men i stället för att, som jag hade tänkt
mig, återvända hem om fjorton dagar, kom min vistelse i London denna
gång att räcka hela sju månader. Under tiden underhöll jag
korrespondensen med Jenny Swenson, vilket hade till följd att även hon några
veckor senare slöt sig till mitt sällskap. Under detta långvariga
uppehåll i England var jag mycket ofta tillsammans med fru Catherine
Booth ute på möten, och jag erhöll djupgående intryck av denna
mäktiga personlighet. Redan tidigare hade mr Bramwell Booth i sina brev
till mig framkastat tanken att Gud måhända ville kalla mig ut i
arbetet som en frälsningsofficer. Denna fråga närmade sig nu ett
avgörande, utan att jag hade en aning därom. Jag bestormade general
William Booth med böner att han måtte sända en avdelning att ’öppna
eld’ i mitt hemland. Länge ställde han sig tveksam, och jag började bli
otålig, ivrig att få återvända hem. Hur stor blev då icke min
överraskning, när generalen en dag gav mig det beskedet, att han utsett just
mig till ledare för den svenska avdelningen. Uppdraget syntes mig
övermåttan svårt, men efter att länge ha övervägt detsamma och under
mycken bön till Gud förklarade jag mig villig att gå åstad.
Det var på ett stort möte i Exeter Hall i London den därpå följande
28 november, vid vilket över ett hundra officerare erhöllo order till
olika länder, som jag ur fru Catherine Booths hand mottog den fana.
under vilken vi, jag och fyra kamrater —- två män och två kvinnor —
skulle gå åstad för att begynna frälsningskriget i Sverge. Jag kände
mig lycklig men på samma gång bävande. Ansvaret tyngde mig, och
framtiden låg höljd i dunkel. På detta möte var fröken Beatrice Dickson
närvarande, och hon sade mig sedan, då vi sammanträffade i Göteborg,
att hon hade tänkt för sig själv under invigningshögtidligheten: ’Om
ni visste vad ni har att möta —- — —’.
Vad som sedan följde — ankomsten till Stockholm, de första hårda
striderna och den därpå följande frammarschen från seger till seger
— utgör ett kapitel för sig.»
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
