Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXX. Femårsperioden 1928—1932
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femårsperioden 1928—1932
ur ett hjärta. Man kan förstå att det är Eva Booth, som väcker
frälsningshungern i själarna, som vinner och bevarar sin makt över
människorna.
Det står en märklig glans omkring den äldre generationen av de
Booth-ska kvinnorna, dit Eva Booth hör — den glans som kommer sig av att de
kunnat trampa sin väg genom den värsta smutsen utan att deras skosulor
besudlats — bildligt talat.»
( Stockholms-Tidningen.)
På lördagskvällen hölls ett soldatmöte, under söndagen offentligt
möte på förmiddagen i Auditorium och på kvällen i Blasieholmskyrkan,
på måndagskvällen föredrag, illustrerat med skioptikon- och
kinemato-grafbilder, över ämnet »Min fader», under tisdagen officersmöten och
slutligen onsdag kväll ett föredrag inför Svensk-engelska föreningen i
Grand hotells spegelsal.
På fredagen (den 23 oktober) mottogs commander Booth i audiens
först av konungen och sedan av kronprinsen och kronprinsessan.
Kronprinsparet närvoro sedermera vid onsdagskvällens (den 28 oktober)
föredrag i Svensk-engelska föreningen. Om denna sammankomst skrev
Stockholms Dagblad under rubriken »Frälsningens trolleri»:
»En lysande samling i en lysande sal. Kronprinsen och
kronprinsessan, hovet, diplomatiska kåren, prästerskap, frälsningsofficerare, mer
eller mindre anglosaxiskt lekt och lärt i långa banor. Och där stod
hon, den käcka soldaten Evangeline Booth, i sin strikta blå uniform och
lät korsets skugga falla över bländvita skjortbröst och strassbroderade
sidenrober. Tystnaden var andlös, så länge hon talade.
Det var utan gensägelse hennes största kväll i Stockholm. Den
besvärande hesheten hade lagt sig betydligt, och man kunde nu åtminstone
skymta en varm och skimrande altröst, som böjligt lånade sig till ganska
krävande vokala utsvävningar.
Hon har en rent förbluffande förmåga att göra vad hon talar om
bokstavligen synligt för åhörarna. Så som hon står på sin estrad och talar
om sin älskade armé, blir hon plötsligt inför våra blickar tio tusen
marscherande frälsningssoldater, hon blir William Booth själv, hon blir
barnet, som snyftar, fanan som vajar, aftonrodnadens purpur,
människohjärtat som lider. Det är inte trolleri -— det är liv!
Det föredrag, som commander Booth denna gång höll, formade hon
till en rent personlig bekännelse om hur hon upplevt och hur hon fattat
sin verksamhet i Arméns tjänst. Jag föddes in i Armén, sade hon, och
jag har levt mitt liv i den. För oss. som vigt vårt liv åt salvationism, är
den heller inte ett yrke, ej ens ett kall — den är vårt liv. Man kallade
en gång William Booth en drömmare och fantast, då han stod i en liten
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
