Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Carl XII:s krigare under fångenskapen i Ryssland efter slaget vid Pultawa till freden i Nystad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller andra städer, der de hade vida svårare att draga sig fram än
i Tobolsk.
Eljest hade officerarne temligen stor frihet i sina förvisningsorter;
ville de begifva sig ur städerna ut på landet, fingo de
gemenligen hvar sin vaktkarl med sig, men blefvo alldeles berfriade
från sådan vakt, om de afgåfvo sin parole att ej rymma[1]. Gjorde
de försök dertill och blefvo ertappade, då blef straffet vanligen att
de belades med tunga bojor, insattes i hårdt fängelse eller afsändes
till aflägsnare orter i Siberien. De officerare, som icke voro
infödda Svenskar eller Polackar, hade största friheten och fingo
åtminstone i början vistas hvarhelst inom Ryssland de behagade[2].
Denna frihet begagnade många för att uppsöka sina kringspridda
stridskamrater samt i allmänhet att befordra fångarnas correspondens,
som tidtals och på flere ställen var förbjuden[3], äfvensom
att uppgöra penninge-transactioner med köpmännen. Några företogo
sig ock sjelfve att drifva handel, hvarvid deras lurendrejeri
icke sällan bestod uti — export af medfångar, som bereddes
utvägar att fly[4]. Kaptenen Ph. J. Strahlenberg gjorde vidlyftiga
resor i Siberien, hvaröfver han utarbetade en beskrifning jemte karta,
hvilken slutligen kom i Zarens händer. Zaren fann för godt att
behålla den; ville äfven behålla Strahlenberg i sin tjenst och
tillbjöd honom efter freden att blifva Direktör öfver ett Landtmäteri-Contor,
som skulle inrättas; men den tappre kaptenen hade alltför
Svenskt sinnelag, och afslog anbudet[5]. Några officerare
begagnade den medgifna friheten att, dels för nöjets skull, dels och
hufvudsakligen för sitt uppehälle, idka fiske och jagt[6], till dess
jagtförbud för dem i vissa fall gjorde inskränkningar i denna lönande
näring. Björnjagten anstod Carolinerna väl.
Småningom upphörde de våldsamma uppträdena och fångarna
fingo lefva någorlunda i fred. De voro i allmänhet inqvarterade i
borgarhus, der de åtnjöto fria husrum, men intet vidare[7]. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
