Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordiska gudamythernas fäderneärfda rika sagostoff för att deraf
skapa de odödliga eddasångerna.
Med nöten i sina klor flög Loke i falkhamnen tillbaka till
Åsgård och nedlade sitt rof inom gudaborgens stängsel, och
sålunda kom Idun åter. Många lärda män hafva skrifvit öfver den
texten: om konstens pånyttfödelse genom antiken.
Men hur gick det väl med Thjasse, den dråplige jätten? När
han kom hem och saknade Idun, påtog han örnhamn och satte af
i luften med präktigt utspända vingar, allt under jagt efter falken,
som i sina klor bar nöten, hvari gudinnan var gömd. Då han
slutligen förlorade falken ur sigte, när denne försvann inom Åsgårds
mur, men sjelf icke kunde hejda sin fart, kom han öfver den eld,
som gudarne upptändt af hopade hyfvelspåner: lågan grep i hans
vingar och stäckte hans flygt. Gudarne, som voro nära till hands,
grepo då Thjasse och dräpte jätten inom gudaborgens stängsel.
Och detta skulle betyda? Att mången skald, som går till doms
med sig sjelf inom gudomens tempel, skyndar att åt lågorna offra
sitt hjertas förstlingar, sina ungdomsdagars omogna diktförsök,
hvilka icke tåla någon jemförelse med Iduns odödliggörande äpplen.
Huru många mythsånger hafva i forntiden förklingat eller blifvit
offrade åt elden och glömskan, innan Eddans skaldeverk sett dagen?
En svensk skald [1], hvilken troligen aldrig tänkt på betydelsen
af Iduns bortröfvande eller Thjasses död, har dock i ett vackert
poem uppfattat samma allmänt menskliga företeelse och uttalat
samma allmängiltiga sanning. Detta hans poem, kalladt
Bränneoffer, har följande lydelse:
Med blodröd tunga spiselflamman hväser
Och äskar näring, lik en hungrig gam.
Jag offrar bundtar af mitt skrifna kram:
Hvart blad på härden kröker sig och fräser.
På svartnad botten jag i eldskrift läser
Fragmenter af en ofulländad dram;
Vid Hekate, den biten var ej tam!
Jo jo, det händer, ungdomsblodet gäser.
Farväl, farväl, I delar af mig sjelf,
Jag har förskonat er från tryckarsvärta,
Från långsam död i smutsgul Lethes elf!
I voren barn af våren och mitt hjerta!
Att lefva varm och falla ned i glöd,
Det är en renlig och en vacker död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
