Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. Midsommarfesten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
FOLKET
hvarifrån de kommit eller när de första gången uppträdt i landskapet. Folksägnen som annars vet allt,
vet om dessa blott att de äro ett okristet hednafolk
med sjudande hett blod och med lösa knifvar i
bältet. Ett kringdragande släkte är det, utan ro
och utan rast, utan gård och utan grund, lika starkt
i att hata som i att älska. Deras ögon äro bruna
och deras hår är mörkt. Deras gång är smidig som
en lokatts. Tydliga sigenardrag spåras hos dem,
men de veta ej af annat språk än hallänskan och af
intet annat hem än de stora skogarna i Halland
mot gränsen af Småland. De kunna spå i händerna
som få och tigga som inga andra och lusten att
stjäla är okuflig hos dem. Männen äro smärta,
resliga, vilda; flickorna fulla af naturligt behag.
Helst vilja tattarna ligga i ljungen och titta upp i
himmelen där molnen segla, ligga hela dagen och
drömma om allt härligt i världen.
Ehuru tattarna eljest voro föraktade af bön
derna, så visades dem dock aldrig på midsommar
festerna någon öppen ringaktning. Utan tattarpojkarna dansade med byflickorna och de unga
männen från byarna med de smärtlifvade vackra
tattarflickorna, som om alls ingen skillnad rådt eller
sekelgammalt hat legat i sinnena.
För länge sedan hade spelmännen intagit sina
platser. Där satt lurblåsaren Jan Gäddfiskare från
Sjötorp, liten och raggig som en enbuske den där
i åratal brottats med storm och vind. Lars Penning
hette han som skötte fiolen. Han var halft blind
och hade träben; med det stötte han ideligen takten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
