Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sierskan från Norden
- Den heliga Birgitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syndaförlåtelse för sina söner. Då kände påven på herr Karls
bälte och på annat dylikt, som han hade på sig, och sade:
’Att bära denna tyngd vare honom nog till syndabot.’ Då
sade sancta Birgitta: ’O helige fader, skilj honom från
synderna, så vill jag skilja honom från bältet.’»
Om denne Birgittas äldste son säger krönikans
författarinna: »Herr Karl var en mycket levnadsglad och lustig
man. Dock älskade han jungfru Maria och hade en innerlig
kärlek till henne och sade ofta, att hellre ville han
evärdeligen i helvete vara, än att den jungfrun, Guds moder, skulle
bliva fjärmad från Gud i allra minsta mån.»
Birgittas sista pilgrimsfärd.
År 1370 erhöll Birgitta äntligen påvens stadfästelse på
sin klosterorden. Hennes stora livsuppgift var tryggad.
Nu kom till henne i en uppenbarelse Guds befallning att
göra en pilgrimsresa till det heliga landet. Fastän sjuk och
svag lydde hon med glädje sin Herres bud. Vägen togs först
till Neapel, dit Birgitta förut en gång gjort en pilgrimsfärd.
Överallt hade ryktet om hennes helighet gått före henne.
Hennes av harm flammande straffpredikningar mot förfallet
inom kristenheten, den glödande bildprakten i hennes språk
och den hänsynslösa kraft, varmed hon utslungade sina
tillvitelser — allt var ägnat att ge hennes ord vingar bland
folkel. Den mystiska sierskan från sagolandet långt i norr,
den förnäma kvinnan med kungligt blod i sina ådror var
för Söderns folk ett helgon, långt innan kyrkan förklarat
henne helig. Neapels lättsinniga drottning Johanna hade
förut — för någon kortare stund — visat sig mottaglig för
Birgittas stränga förmaningar. Även nu mottog Johanna
henne med de största hedersbetygelser. Hon fick också
föreställa sina söner för drottningen. Birgitta hade hos dem
inskärpt de tillbörliga vördnadsbetygelserna mot den höga
kvinnan: »huru de skulle gå inför drottningen och hälsa henne
vördsamt efter landets sed med bugningar och knäfall och
kyssa hennes fötter», såsom Margareta Clausdotter säger.
Herr Birger ulförde samvetsgrant de hovceremonier hans
goda moder lärt honom; men om hur herr Karl bar sig åt
berättar krönikans författarinna följande: »När herr Karl
kom fram till drottningen, bevisade han henne vördnad efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:28:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/1/0406.html
