Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De tre Sturarne - Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senare historia visade, att så skulle komma att ske, så snart
tillfället bleve gynnsamt för upprorsmakarne — såframt han
icke i tid vidloge kraftiga säkerhetsåtgärder. Kanske dolde
sig bland några av dessa stormän, vilka nu så ödmjukt böjde
sitt huvud för honom, en blivande riksföreståndare, som en
vacker dag skulle kalla Sveriges folk i vapen mot dess konung.
Det måste förebyggas. Svenskarne måste dock en gång få
lära sig, vad det ville säga att trotsa sin krönte härskare.
Med lämpor kom man ju ingen väg med dem. Nej, ormynglet
måste krossas, trampas ned i sitt eget blod. »Jag måste»,
tänkte han, »kväsa den styvsinta svenska adeln, kväsa
den så, att den aldrig kan ställa till något uppror.» Först
därefter skulle Sverige bli lydigt och konungadömet
tryggat.
I dessa mörka tankar stärktes han av andra hämndgiriga
män, med vilka han ideligen samtalade, män sådana som
den av maktlystnad förgiftade Gustav Trolle och den
lågsinnade Didrik Slagheck, en oäkta son till en tysk präst, som
kommit sig upp tack vare mor Sigbrits gunst.
Men under de festligheter, som efter kröningen höllos på
Stockholms slott för de förnämsta av ständerna samt
borgmästare och råd, »syntes konungen själv allom vänlig och lät
sig med sitt ansikte svåra lustig och glad förnimma,
undfångandes en part med skrymptaktigt kyssande, somblige
med vänligit fampntagande, slog händerne samman, log och
lät allahanda vänlighets tecken uppåskina» heter det i
svenska rådets redogörelse. »De svenske som in på slottet
budne voro gjorde sig glade, dantzade, lekte och drevo
allahanda kortvill.»[1]
Men en och annan, som var mera skarpsynt, tyckte sig
stundom för ett ögonblick spåra ett dystert och hotfullt
uttryck i konungens blick, lade märke till ett och annat
skarpt ord, som liksom ofrivilligt undföll honom. Så fanns
det nog de, som mitt i festjublet fylldes av dystra aningar.
Och när dessa fester voro väl över, var det mer än en, som
drog en lättnadens suck.
Men dagen efter kallades kröningsgästerna åter upp på
Stockholms slott. Där samlades i stora salen vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
