Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt allmogeliv mot medeltidens slut - Venetianare på besök i Östergötland för nära femhundra år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de överlevande land den 5 januari 1432. Efter nya
vedermödor blevo de slutligen omhändertagna av en fiskare,
som förde dem till sin stuga på en liten ö i Lofoten — det
var nämligen till nordliga Norge, som italienarna kommit.
Här blevo de väl mottagna och gästfritt undfägnade.
Fram på våren fingo de segla med fiskarne ned till Trondhjem.
Därifrån beslöto de att taga hemvägen genom Sverige, där
de hade hjälp att vänta av en landsman, venetianaren Juan
Franco, som var hövitsman på Stegeborg. Mannen är känd
från Engelbrekts frihetskrig under namnet Johan Franke
eller Vale: den välske, d. v. s. italienaren. Han stod högt i
gunst hos Erik av Pommern men blev fördriven av
Engelbrekt.
Tolv man, vägvisaren inberäknad, utgjorde resenärerna.
I femtiotre dagar färdades de, innan de kommo fram till sin
landsmans slott. I sin reseskildring klagar Quirini över de
dåliga härbärgena, där de stundom fingo äta bröd av malen
bark. »Men», säger han, »ett funno vi dock överallt: ett
vänligt bemötande.» Kommo de fram till ett härbärge,
medan folket där sov, var det bara att öppna dörren och stiga
på. »Allting stod öppet», berättar italienaren, »så att vi
kunde taga den mat, som fanns, och sedan lade vi oss att
sova.»
När folket fick höra om sydlänningarnes underbara färd,
»häpnade de», fortsätter han, »och ynkade sig över oss, gåvo
oss mat men ville ingen betalning ha. Så att vi, tolv
personer och tre hästar, under 53 dygn ej behövde mer än de 4
floriner, som vi fått i Trondhjem.
På denna resa sågo vi ofruktbara och förskräckliga berg
och dalar samt en mängd djur, som liknade rådjur,[1] och
snövita fåglar, ripor, rapphöns och fasaner så stora som gäss[2].»
I Vadstena kloster, vilket Quirini beskriver som rikt och
välgörande, blevo resenärerna »väl och rikligt undfägnade».
Stor blev den ömsesidiga glädjen, när de äntligen träffade
herr Johan, vilken skildras såsom »en hövisk och givmild
man». I hans sällskap besökte de efter en tid återigen
Vadstena kloster, där det då var stor fest och väldig tillströmning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
