Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sturemorden och Eriks avsättning - Sturemorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En tid därefter kallar konungen emellertid till sig de
herrar, som äro föremål för hans misstankar. På Svartsjö,
där konungen nu vistas, infinna sig alltså Svante Sture
och hans son Erik, Sten Eriksson Leijonhufvud, Sten
Banér, Abraham Stenbock och den uppländske
adelsmannen Ivar Ivarsson.
Här anställes nu i början på maj en rättegång inför
konungens nämnd. Vittnen framföras och intyga, att de
anklagade varit inblandade i en sammansvärjning mot
konungen. De flesta, om icke alla, vittnesmålen voro emellertid
avlagda av utlänningar, vilkas trovärdighet var i hög grad
tvivelaktig. Själva huvudvittnet karakteriseras senare som
»en främmande, utblottad, ung och liderlig karl, vilken man
ej kunde anförtro en hederlig mans får». Med ett enda
undantag hade vittnena att berätta icke vad de själva erfarit utan
blott vad de sade sig ha hört av andra.
Eriks dagbok utvisar, att konungen själv personligen
ingrep i förhöret mot några av herrarne. För den 10 maj finnes
följande anteckning: »Förhörde jag var och en av dessa adelsmän
särskilt, att de skulle frivilligt bekänna sammansvärjningen,
och lovade, att jag gärna skulle giva dem till, om de
berättade allt i sitt sammanhang; men ingen av dem ville
bekänna, ehuru deras min syntes giva tillkänna annat.»
Luften var fylld av rykten och misstankar, Göran Persson
lät »utropa» om ett hemligt förräderi, som yppats, och en dov,
tryckande stämning lade sig över landet. Med en ängslande
förkänning av annalkande oväder samlas ständerna i maj
månad i Uppsala. Dit kommer Erik från Svartsjö. Dit föras
ock de anklagade herrarne, fängslade och under resan utsatta
för en rå och skymflig behandling. Följande dagboksanteckning
talar för sig själv om konungens sinnestillstånd: »Maj
17. Kom jag till Uppsala, då hela min betjäning lämnade
mig på vägen från Flottsund till staden, så att jag skymfligen
till fots i folkets åsyn nödgades gå in i staden.
Av ingen blev jag emottagen mer än av ärkebiskopen och
Nils Gyllenstierna, som hade vid sidan Johan Tureson ifrån
Söderköping. Intet hus var i ordning, utan jag nödgades bo
i ’gammelgården’.» [1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
