Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigismund och hertig Karl - Söderköpings riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om den söndring, som sålunda anstiftats i landet, yttrar
sig Gustav Adolf: »Sannerliga det var en skarpsinnig politie [1],
fluten utur de jesuiternes vishet, uppröra ett roligt konungarike.
Således plägar fanen, som alla upprors påfinnare är,
sin son påvens rike stadfästa och förvidga [2]».
I dessa konflikter sökte de övriga rådsherrarna i det längsta
intaga en medlande hållning. Starkast visade sig emellertid
den trohetsplikt, som de ansågo sig vara skyldiga konungen.
Därmed förenade sig också fruktan för vad som skulle gå
över stormännen, om den kraftfulle hertigen finge makten i
riket. Karl var ju en allmogens man, och när herrarne
visade sig motsträviga, lär han ha påmint dem om »Engelbrekt
dalkarl». Bättre vore det för stormännen att ha landets regent
borta i Polen. Då kunde herrarne, som Gustav Adolf uttryckte
sig i sitt historiska arbete, få tillfälle att »fiska i skitit
vatten».
När rådet började skilja sig från hertigen, sökte denne
stöd hos ständerna, framför allt hos borgare och bönder.
På riksdagen i Söderköping 1595 beslöto ständerna, att
hertigen skulle såsom riksföreståndare föra styrelsen
under konungens frånvaro. Därmed erkände de Karls
rätt att själv bestämma om rikets angelägenheter på
samma sätt som fordom Engelbrekt, Sturarne och hans egen
fader. När ständerna skulle åtskiljas, höll hertigen från en
»majestätspall», som han låtit bygga på torget, »burspråk»
med dem, såsom hans fader brukade. Han sporde dem, om
de samtliga voro sinnade att försvara vad som nu beslutits
»alla för en och en för alla, evad som efterkomma skulle»,
samt hjälpa honom att straffa envar som satte sig däremot.
En av de närvarande berättar, att »därtill svarade den
gemene man: ’Ja, ja, ja, nådige herre, det vele vi stå
med Eders fursteliga Nåde alla för en och en för
alla och gärna hjälpa till att straffa dem som häremot
bryta.’ Därmed gjorde de sin ed med två uppräckte finger.
Sedan vände fursten sig till riksens råd, bisperna,
ridderskapet och adelen, som med honom stodo på majestätspallen,
sporde dem till med desse ord: ’Än I, vad sägen
I härtill? Hören I, vad desse hava svurit för en ed?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
