Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX - Straffdomar över Sigismunds anhängare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne i famn; och skedde det med sådana ynkeliga ord och
klagan, som jag icke kan minnas rätta ordaformen på, men
alla de i rummet voro gräto däröver, både vänner och
fiender. Sedan tog han oss allesammans i famn med hjärtans
tårar, bad Gud, som har lovat vara alla faderlösas fader,
skulle nu anamma oss i sitt faderliga beskärm till liv och
själ, och ’varer’, sade han, ’eder eländiga moder till hugnad
i allt det I kunnen!’ Så tog han bisparna i hand och böd
dem god natt och allt folk där var i rummet. Så kom där
en profoss och bad honom skynda sig. Eljest besökte honom
ingen, som tröstade honom ett ord.
När han skulle gå ut den sorgeliga gången, gick han åter
till min kära moder och tog henne i famn och befallde henne
Gud; och ville han, att hon skulle bliva kvar i rummet. Dä
fick hon honom om armen och sade, hon skulle följa honom
det längsta hon kunde, det han ock tillstadde henne. Så
följdes vi alla åt ner för trappan. När vi kommo ner till
porten, voro alla de andra herrarna där före oss; och följde min
moster fru Margareta sin herre också, och mente de båda
att så följa dem av slottet det längsta de kunde och höllo
sina herrar så hårt under armen och trodde intet, att de
kunnat skilja dem åt. Då stötte vakten min moster för
bröstet och sade: ’Låter herrarna gå, eller skall det bliva
annat av!’ Då svarade både min fader och farbror, herr
Ture Bielke: ’Låter dem bliva ostötte; de äro nog stötte
förut’, och så bådo de sina fruar vara till freds och bliva kvar,
hoppandes att de skulle finnas i en evig fröjd, där de evigt
skulle bliva tillsammans. Men den gråt och klagan, då de
skildes åt den stunden, vet jag var för Guds åsyn hörd och
sedd. Och så gingo de ifrån oss med helbrägda lemmar och
sågos aldrig mer i detta livet. Och följde dem ett stort
ogudaktigt följe, och så slogs slottsporten strax till.»
På avrättsdagens morgon fördes hertigens hakskyttar »med
flygande fännikor, pipor och trummor» till torget för att
bilda spetsgård vid avrättsplatsen. En gammal uppteckning
förtäljer, att »vid herr Gustav Banér kom ut, ropade han
med höga röst och sade: ’Här är den mannen, som haver
ärligen och troligen tjänt sitt fädernesrike, dess trogne
inbyggare och många ärlige män uti trettiotre år och skall nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
