Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolf som barn och yngling - Örnungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det gjorde saken ännu värre. När konungen fick höra,
att hans kammarherre rymt, blev han alldeles utom sig:
nu hade Rålamb naturligtvis tagit sin tillflykt till rikets
fiender, tänkte han, ja kanske han rent av hade varit en
av deras spioner! Den misstanken tog alldeles överhand
med konungen, så att han förblev otillgänglig för både böner
och föreställningar. Man får emellertid antaga, att Gustav
Adolf även förut haft en del ogynnsamma erfarenheter av
unge Rålamb, ty annars skulle hans handlingssätt varit
oförklarligt — till den grad strider det mot hans natur.
Då han icke kunde komma åt sonen, gav han befallning,
att fadern, som var president i Åbo hovrätt, skulle avsättas
från sitt ämbete och berövas sina förläningar, till dess sonen
inställt sig för att stånda ansvar. Ty unge Rålambs
»ohörsamme, stolte uppstudsighet och motvilja» var enligt Gustav
Adolfs uppfattning faderns skuld, eftersom denne »haver
honom till sådan odygd uppfött».
Förgäves bönföll rådet, förgäves bad drottningen sin
make att skona den gamle förtjänte mannen. I denna sak
var Gustav Adolf hård som sten. Han hade, sade han,
dragit upp gamle Rålamb från ringa villkor till ett förnämt
stånd och ägde därför rätt att fordra av honom, att han
uppfostrade sina barn i lydnad för överheten.
Först efter konungens död blevo far och son genom Axel
Oxenstiernas bemödanden tagna till nåder igen.
Episoden med Erik Rålamb var emellertid, som sagt, ett
rent undantag i Gustav Adolfs liv, ty långsinthet hörde
annars icke till hans fel. Mera betecknande för honom är
i stället följande tilldragelse.
En skotsk överste vid namn Seaton,[1] som var i Gustav
Adolfs tjänst, begick vid en mönstring något fel. I anledning
därav fann sig konungen föranlåten att ge honom en
förebråelse. Översten började ursäkta och försvara sig.
Ordväxlingen tog då en så livlig vändning, att konungen
slutligen gav honom en örfil, och detta mitt framför fronten.
Översten kunde naturligtvis icke ge igen mot en konung
utan begärde strax avsked och skyndade ännu samma kväll
över danska gränsen för att söka ny tjänst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
