- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
16

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolf som barn och yngling - Gustav Adolf och Ebba Brahe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kvinnspersoner stadigt skulle vara uti hans hjärta den
allerkäraste». Han bad henne, »att I icke för mycket till hjärtat
dragen, om Fru Moder sig stundom måtte mot Eder något
hårt ställa. Jag beder: drager så mycket tåligare för dens
skull, som sig aldrig skall vägra för Eder döden att lida.»

Han uppvaktar henne också med dyrbara presenter. Så
får Lars Sparre, som vid åtskilliga tillfällen var ynglingens
budbärare till jungfru Ebba, på våren 1615 i uppdrag att
i Stockholm beställa åt henne »ett bröstesmycke om 300
gyllen med demanter av mäster Lorentz».

Bitter är skilsmässan från den älskade på sommaren 1615,
då ynglingen drager ut i ryska kriget utan att ens ha fått
tillfälle att säga henne farväl, att döma av följande brev,
som synes vara skrivet i avresans stund. Det är hållet i
tidens, för vår smak, högtravande stil, som dock
genomdallras av en varm och äkta känsla:

»Välborna fröken, hjärtans aldrakäraste fränka!

Jag hade förhoppats, att jag efter Eder tillsägelse,
varefter jag ock stor längtan haver, skulle hava fått tala med
Eder, min käraste, till att bjuda Eder godnatt.[1] Men efter
den lyckan mig ej haver mått vederfaras, då haver jag den
dristighet uppå mig tagit, utav den stora affektion[2] och goda
vilja, därmed mitt hjärta — det olycksaliga -— alldeles emot
Eder uppfyllt är, detta grova och skitna[3] papper med min
onda[4] stil att bemåla, vilket dock likväl — efter jag i hast ej
annat kan bekomma — mig skall tjäna att Eder mitt ödmjuka
och trogna sinne till all tjänst och god vilja, uti stadighet, i
alla mina dagar, hembjuda, så ock Eder ödmjukeligen att
bedja att framhärda i den gunst och benägenhet, och
därhos stadigt uti Edert dygderika hjärta. Betrakten, att jag
bär sorgen för Eder; och ändock jag från Eder måste skiljas
med kroppen, skall dock hjärtat och tanken stadigt hos
Eder bliva. Och efter det jag befruktar, att jag en lång tid
måste Eder åsyn och umgänge mista, så haver jag velat detta
blomstret, som tyskarne ’Vergisst nicht mein’[5] kalla, Eder
tillhanda sända, bedjandes, att I detsamma för dess stora


[1] Säga farväl.
[2] Tillgivenhet, kärlek.
[3] (Alltför) simpla.
[4] Dåliga.
[5] Förgätmigej.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:29:01 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/3/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free