Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolf som barn och yngling - Gustav Adolf och Ebba Brahe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ringhets skull icke allenast ej velen förakta utan det
upptaga med sådant hjärta, som det varder visserligen Eder
översänt utav den, som Eder önskar många mål[1] 100000
goda nätter, och den som där bliver till sin död Eder trogne
och tjänstvillige frände G. A.» (sammanbundna med E. B.)
Men vilket ostadigt ting är ej människohjärtat! Under
den långa frånvaron där borta på Östersjöns andra strand
gjorde Gustav Adolf bekantskap med en vacker holländska.
Enligt traditionen skall hon ha hetat Margareta Cabiljau
och varit dotter till en rik holländsk köpman, som av
Karl IX förmåtts att flytta över till Göteborg, vars
borgmästare han snart blev. Nyare undersökningar göra
emellertid troligt, att någon Margareta Cabiljau aldrig
funnits, utan att den kvinna, med vilken konungen under
ryska kriget stiftat alltför intim bekantskap, hetat
Margareta Slots och på något sätt varit släkt till den
holländske köpmannen. Hon var gift med en holländsk officer
i svensk tjänst. Mellan henne och konungen uppstod ett
otillåtet förhållande, vars frukt blev en son, som kallades
Gustav Gustavsson och sedermera upphöjdes till greve
av Vasaborg. Han föddes på sommaren 1616.
Året därpå trolovades Ebba Brahe med riksmarsken
Jakob De la Gardie.... Så dolde den unga flickan för
världens ögon sin bittra besvikelse på vad hon satt högst av
allt, den älskades trohet. Skingrade voro alla vackra
sagodrömmar om drottningkronan, som skulle smycka hennes
lockar. Med huvudet böjt av sorg och stilla undergivenhet
inristade hon med »en demantering», som hon en gång fått
av Gustav Adolf, på en fönsterruta i Stockholms gamla slott,
följande ord:
»Jag är förnöjd med lotten min
och tackar Gud för nåden sin.»
»Det ena du vill, det andra du skall;
så pläre’t mest gå i dylika fall.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
