Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolfs ärvda krig - Ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att den lilla hade blivit bortrövad av vargarna, och sedan
hade hon själv kokat kroppen för att därmed stilla sin
rasande hunger. Förfärade tömde ryttarne ut säckens innehåll
och funno det lilla barnets händer och fötter.
På ett annat ställe hade samme ryttare fått höra, att en
pojke gjort på likadant sätt med sin lille bror. »Själva sågo
vi», berättar en av resenärerna, »i Staraja Russa[1], hur en
liten pojke, som föregående vinter fått sina fötter förfrusna,
grävt ned sig bredvid ett stall i en stor gödselhög. Endast
huvudet och högra armen stucko fram ur hästspillningen,
för att han skulle kunna inmundiga den svindrav och annan
oren föda, som en kamrat uppsamlade åt honom på vägen.
Han satt så infrusen i den med en tjock isskorpa överdragna
gödselhögen, att det skulle varit omöjligt för honom att utan
hjälp komma upp ur den. Man försäkrade oss även, att folk
till den grad plågats av hunger, att de grävt upp ett lik, som
legat åtta dagar i jorden, och förtärt det; ja en man med
hustru och dotter skulle på kort tid ha dödat och uppätit
åtta personer. Vi sågo själva, huru hundar och barn stodo
omkring ett ruttnande hästkadaver, sletos om köttet och åto
av detsamma. Allt detta låter övermåttan sällsamt och
rysligt, ja kunde synas otroligt, om vi icke själva bevittnat
det.»
Vår sagesman blev också vittne till, hurusom morrande
hundar och barn revos och sletos med varandra om köttet
efter en död häst. Och då holländarnes hästar fördes till
vattning, följde en skock kvinnor och barn efter,
»uppsamlade hästpäronen ett efter annat, som de föllo, och åto dem
alldeles varma. Och funno de några frusna, så kokade de
upp dem i vatten, skummade av det och åto dem med skedar.»
Många hus utmed vägen stodo öde; och innan de resande
kunde övernatta i dem, måste de flerstädes kasta ut lik,
dödskallar och ben, som lågo kvar därinne.
När beskickningen framkom till ort och ställe, var det
knappt bättre där. Inget foder fanns att få till hästarna.
Djuren Ȍto sin egen spillning och annan orenlighet, som man
kastade för dem, märkvärdigt nog även spicken sill; ja drivna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
