Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolfs ärvda krig - Polska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till slut, efter en månads belägring, var allt färdigt för
stormning. Gustav Adolf hade givit order, att på ett bestämt
klockslag skulle alla minor springa och hela hären därpå störta
fram, somliga med stormstegar, andra med risknippor. Dem
skulle soldaterna först hålla framför sig till skydd och sedan
kasta ned dem vid stadsmuren för att bilda en väg över
den. — Av Rigas försvarare voro nu blott 1,000 man
stridsdugliga. Då gav sig staden för att undslippa en stormnings
fasor.
I Rigas Peterskyrka höllo svenskarne tacksägelsegudstjänst
i anledning av den betydelsefulla framgången. De jesuiter,
som funnos i staden, måste till konungen överlämna
nycklarna till sin kyrka och utvandra. Bland dem befann sig även
den gamle, nu mer än åttioårige Kloster-Lasse.[1] Får man
tro jesuiternas berättelse, skall Gustav Adolf, upptänd av
ungdomligt protestantiskt nit vid tanken på allt vad den
gamle jesuiten ställt till i Sverige, ha förivrat sig och
tilltalat honom på latin i följande hårda ordalag: »Hur
länge skall du, avfällige gubbe, fortsätta med din vantro?
Skall du då aldrig öppna dina ögon, eländige, eller vet du
icke om den eviga elden, som snart väntar dig efter döden,
därest du icke antager den sanna religionen.»
Gubben lät emellertid icke skrämma sig av det hotfulla
språket. Hovsamt men oförfärat svarade han: »Jag vet nog,
att luteranerna äro hemfallna åt eviga pinor, men mitt hopp
är, att min katolska tro skall från dem befria mig.»
I Riga blev Karl Filip angripen av fältsjukan. Konungen
förde honom med sig till Narva i tanke att därifrån kunna
taga honom med hem. Men då detta visade sig omöjligt,
måste Gustav Adolf lämna brodern kvar och själv skynda
till de plikter, som väntade honom i Stockholm. Bägge
bröderna hoppades vid skilsmässan, »att man all dödens rädsla
på en lång tid undsluppen var», såsom Gustav Adolf skriver
i sin minnesteckning över brodern. »Men då gick det efter
som i psalmen står: ’Då kommer där en gäst, som klappar
och slår, den vi pläga döden kalla’. Han klappade ock för
Hans furstliga Nådes dörr.» Åtta dagar efter Gustav Adolfs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
