Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolfs ärvda krig - Polska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
insågo efteråt — när det var för sent —, att »freden gjort oss
så trygga, att vi väcktes sovande på bägge öronen». Blott
den mäktiga hansestaden Danzig, norra Europas förnämsta
kornbod och förnämsta utskeppningsort för spannmål, var
modernt befäst och väl försvarad och kunde därför trotsa
svenskarne.
Under ett nattligt angrepp från båtar på Weichsel mot ett
av Danzigs utanverk blev konungen, där han stod i en av
båtarna tillsammans med sin kammarherre Per Brahe d. y.,
»med ett skott sargad i buken», såsom han berättar i ett brev
till svågern Johan Kasimir. Konungen trodde, att såret var
dödligt, ty han tyckte sig känna, att kulan hade gått
tvärs igenom magen. Han gav därför befallning om att
ro i land. Men polackerna sköto alltjämt så häftigt, att
nio skott gingo genom båten mellan Gustav Adolf och Per
Brahe, som måste stoppa sitt armkläde i hålen för att den
ej skulle fyllas med vatten och sjunka. Med knapp nöd
lyckades man få farkosten i land.
Till all lycka visade det sig, att »lodet stannat i det feta»,
såsom Axel Oxenstierna berättar i sina anteckningar om
krigshändelserna. Såret läktes rätt snart, fast kulan satt
kvar en tid.
Det var icke enda gången, som Gustav Adolf var ute för
livsfarliga äventyr. Värst däran var han en dag längre fram
på sommaren 1627, när han till häst rekognoscerade ett pass
invid fiendens läger, i närheten av staden Dirschau. Han
blev då, berättar Axel Oxenstierna, »oförvarandes drabbad
med ett muskötelod tu finger ifrån strupen i halsen på
högre sidan, så att lodet gick över axelbenet och fastnade
baktill över skulderbladet i musklerne, så att armen slog i
höjden; och visste H. K. M:t icke annat, än att hans arm
var avskjuten med stycken. Blev så strax tagen av hästen
och förbunden; och satte sig så åter på sin gångare igen och
red till Dirschau tillbakas, beredandes sig till döden och
icke vetandes annat, än att jugularis[1] var råkad[2]. Vilket
en sådan consternation hos allom förorsakade, som man
lätteligen kan döma. Och skedde detta vid pass klockan fem
emot aftonen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
