- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
64

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolfs ärvda krig - Polska kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Även denna gång visade sig emellertid såret vara mindre
farligt, än man fruktat, men kulan kunde icke uttagas utan
blev liggande kvar »på den senan som regerar lille fingren i
högre handen», skriver Axel Oxenstierna. »Låt den sitta där»,
sade konungen, till minne om en levnad, som ej förflutit i
sysslolöshet och veklighet!» Sedan dess kunde han
emellertid ej uthärda trycket av harnesket utan bar i stället
ett kyller av älghud. Två fingrar blevo även för alltid
lama.

Tvenne år därefter hände det, att konungen under en
drabbning blandade sig i det tätaste stridsvimlet. Han blev
då omringad av flere fiender, vilka redan ansågo honom som
fånge. En svensk ryttare får se det och räcker konungen sin
pistol med orden: »Se här, kamratl» Konungen trycker av,
jagar en kula genom pannan på den närmaste fienden och
ger därpå med kolven en annan ett kraftigt slag i huvudet,
så att han domnar av. Då fattar honom en tredje i
värjgehänget för att släpa bort honom. Men innan denne vet ordet
av, har konungen »viftat» gehänget över huvudet, och
fiendens byte blir — gehänget och konungens hatt. Åter är en
fiende framme, fattar tag i hans arm och svänger sin sabel
till ett dödshugg; men då kommer en av konungens trogna
till hjälp och skjuter ned angriparen. »Aldrig har jag varit
i ett hetare bad», yttrade Gustav Adolf, då han efter
stridens slut steg av sin springare.

*



Polackernas alla försök att slingra sig ur det svenska
järngreppet visade sig emellertid fåfänga. Även de polska härar,
som kommo för att hjälpa inbyggarne i Preussen, blevo slagna
av Gustav Adolf. Ej ens när polackerna fingo bistånd av
österrikiska trupper, kunde de uträtta något mot den
fruktansvärde fienden. Till slut, när svenskarne i tre år hållit de
preussiska hamnarna spärrade, så att polackerna ej kunde
få sin spannmål såld, utan den massvis fick ruttna ner, kunde
dessa ej uthärda längre. Svenskarne hade, som Axel
Oxenstierna uttrycker sig, »fått fienden så i säcken, att han måste
på sistone tigga freden». Sigismund vågade nu ej längre
spjärna emot stämningen bland sitt folk utan måste finna sig i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free