- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
89

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Svenskarne gripa in i kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och Danmarks hjälp däri, att Wallenstein efter tre månaders
belägring fann rådligt att draga sin här bort från staden.

Ej utan mycken tvekan och först efter moget övervägande
hade Gustav Adolf tagit det avgörande steget. Han led
brist på både folk och pengar, och han kom snart underfund
med hur föga främmande hjälp var att lita till. Ej ens
på Tysklands protestanter kunde han bygga något säkert
hopp om samverkan. Själva Stralsund hade i det längsta
tvekat att bestämt ansluta sig till honom, och ännu sedan
stadens borgare fått svensk hjälp, drevo de underhandlingar
med Wallenstein.

Sveriges ingripande till Stralsunds försvar gjorde det
med ens klart för Wallenstein, att här hade han sin
farligaste fiende. Det blev Danmarks lycka, att han såg saken
på detta sätt, ty på grund därav rådde han kejsaren till fred
med denna makt. Kristian var ej sen att fatta den hand,
som räcktes honom till förlikning. Freden avslöts i maj
1529 på villkor så fördelaktiga, att Kristian ej vågat hoppas
något sådant. Mot löfte att fullständigt draga sig ifrån
Tysklands angelägenheter slapp han nämligen att göra
någon som helst avträdelse.

För billigt pris hade Danmark räddat sitt eget skinn,
men för protestantismen var faran större än någonsin.

*



Förgäves hade Gustav Adolf sökt förmå Kristian att
fatta nytt mod och förena sina stridskrafter med Sveriges
till kamp för den gemensamma saken. Han hyste stort
intresse för Danmarks öde och önskade komma till dess hjälp,
innan det blev för sent. På hösten 1627 hade han skickat
sändebud till Danmark för att erbjuda dess konung sitt
förbund. Dessa sändebud hade, såsom Gustav Adolf skriver
till Axel Oxenstierna, berättat, att det i Danmark stod
mycket illa till. Men Gustav Adolf såg, heter det i brevet,
»så mycket av alle omständigheter, att vi detta kriget
näppeligen undgå kunna för det stora intresse vi däruti drage,
att den danske staten bliver behållen». Man måste därför
hålla sig beredd och sätta upp en stark armé. Vad Axel
Oxenstierna beträffar, framgår klart av hans brev till rådet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free