Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Svenskarne gripa in i kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid denna tid, att han, med all sin misstänksamhet mot
Danmark, dock betraktade detta som en bastion för Sveriges
trygghet gent emot kejsaren.
I februari 1629 hade de bägge konungarne ett möte i
Ulvsbäcks prästgård i Småland nära halländska gränsen.
Men alla Gustav Adolfs djärva och snillrika förslag om
gemensamt uppträdande möttes av Kristian med tal om
idel svårigheter och omöjligheter — i de fall då han ej
föredrog tystnadens vältalighet. Hans sinnesstämning, som
under dåvarande förhållanden ju icke kunde vara den bästa,
förbättrades givetvis icke genom den kritik, som Sveriges
konung bestod hans krigföring i Tyskland. Gustav Adolf
uttryckte sin förundran över att Kristian icke bemäktigat
sig de städer, som lågo i passen, där han ryckte fram, och
sålunda skaffat sig värdefulla reträttplatser. Härpå svarade
danske konungen, att det icke var så lätt att intaga sådana
mäktiga städer, starkt befästa som de voro med vallar,
murar och torn. Men Gustav Adolf påstod, »att det föga
uppå sig hade, ty deras befästningar vore allt efter gamle
maneret; och ville Hans kungl. Maj:t, näst Gud, sig det väl
inbilla, att där Hans kungl. Maj:t komme för en sådan stad
som Lybeck, oansett det är en av de mäktigaste, och Hans
kungl. Maj:t med en real[1] armé och alla nödtorfter väl vore
försörjd, det Hans kungl. Maj:t där inte många veckor för
ligga ville. Därtill kongen i Danmark intet svarade.» — Man
hör, att det är den store omskaparen av krigskonsten, som
här talar.
Berättelsen är riksrådet Gabriel Oxenstiernas, som var
deltagare i mötet.
Under förmiddagens lopp utvecklade konungen livligt
sina förslag, i vilka hans egen segervisshet och friska mod
starkt bröto av mot danske konungens misströstan, som
gav sig uttryck i hans tal om hur ringa utsikterna vore att
hålla stånd mot Wallenstein och Tilly. »Tilly är», yttrade
han, »en gammal räv och haver förträffelige, ståtelige
soldater, och få skulle finnas i hans armé, som icke i fjorton
eller femton år för soldater tjänt hava.»
Därtill svarade svenske konungen: »Det han haver gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
