Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Gustav Adolf i norra Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
segervana härmassor, vilka anfördes av tidens förnämsta
fältherrar? Vid underrättelsen om hans landstigning lär
kejsaren, med tanke på danske konungens försök, ha yttrat:
»Åter hava vi fått oss en liten fiende.» Och vid hovet i Wien
sade man kvickheter om »snökonungen från Norden», som
skulle smälta för söderns sol. Hans soldater förlöjligades
också och avbildades på kringspridda skämtblad som vildar från
Nordens barbariska nejder.
Enligt en annan version slog man vid hovet upp
statskalendern för att se efter, var egentligen den götiske
konungens lilla land var beläget.
I Pommern regerade den gamle hertig Bogislav XIV,
en typ för dessa tyska småfurstar, som funno sig i allt, blott
de själva, såsom Gustav Adolf en gång uttryckte sig, »fingo
i allsköns lugn och ro dricka sitt glas öl». När Wallenstein
belägrade Stralsund, hade Bogislav ställt sig på hans sida.
När svenska flottan låg segelfärdig i Älvsnabben, hade han
bett Gustav Adolf att för Guds skull ej landstiga i Pommern.
Nu bönföll han att få bli neutral. Gustav Adolf skrattade
åt hans neutralitet och fordrade bestämd förklaring: vän
eller fiende? Utan vidare krus förde svenske konungen sina
trupper på fartyg över från Usedom till fastlandet och stod
snart utanför Stettin. »Vän eller fiende?» var åter hans fråga.
Och då herligen ej vågade ge svaret, kom det från
borgerskapets sida. Män, kvinnor och barn strömmade i skaror ut ur
staden för att möta trosförvanterna från andra sidan havet.
Konungen trädde själv Tysklands folk till mötes. Hur olik
var han ej de furstar och knekthövdingar, som man förut
sett? Ståtlig och majestätisk men mild och okonstlad tillika!
Han talade själv vänligt med folket. »Ein sanfter,
leutseliger Herr!»[1] hette det om honom.
Ej mindre förvånades tyskarne över den manstukt och goda
anda, som rådde i svenska armén. Denna här var Gustav
Adolfs stolthet. Den bestod av kärnan av Sveriges folk.
Högre än skatter sade han sig räkna Sveriges här, »fienden till
skada, vännen till hjälp».
Soldaterna uttogos vanligen genom utskrivning, vilket
tillgick så, att de krigsdugliga männen sammankallades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
