Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Svenskarnes tåg längs »Prästgatan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från den Skandinaviska och den Pyreneiska halvön, här i
världsdelens mitt lät Gustav Adolf uppresa ett monument,
som än i dag bär namnet »Die Schwedensäule»[1]. Det utgöres
av en obelisk av röda sandstensblock, på vars topp sitter
ett lejon av sten med nedfälld hjälm och krona på huvudet,
hållande ett gyllene svärd. Mot en bakgrund av åldriga ekar,
lummiga lindar och kastanjer står denna symbol av
konungens tanke, att det gamla Göta lejon nu fattat posto vid den
mångbesjungna floden och där ämnade hålla trogen vakt.
Monumentet, som till en början underhölls på svensk bekostnad,
är sedan 1834 omhändertaget av den hessiska regeringen.
Det berättas, att en kejserlig officer en tid efter svenskarnes
avtåg från Mainz passade på att beröva lejonet dess svärd
och överlämnade detta till Ferdinand II i förhoppning om
att därigenom vinna kejsarens synnerliga bevågenhet. Men
i stället för den gyllene halskedja, som den företagsamme
krigaren bespetsat sig på, hängde det på ett hår, att han i
stället fått en av järn om halsen. Så harmsen blev Ferdinand
över att en av hans undersåtar burit hand på en minnesvård,
som hans tappre motståndare upprest.
Efter övergången av Rhen gällde Gustav Adolfs planer
Mainz, som innehade en svensk besättning. Kurfurstens egna
tjänare och ämbetsmän hade däremot skyndat att sätta sig
i säkerhet tillika med en mängd präster och munkar, som
flydde under förklädnad. Även borgare, studenter och judar
såg man i stora skaror lämna staden, till häst eller fots eller
åkande i vagnar. »Alla voro de fullkomligt vettskrämda»,
säger ett ögonvittne. Bland de flyktande befunno sig även
botgörarnunnorna i Weisenau strax öster om Mainz, vilka
dock råkade i svenskarnes händer men berömde »den
utomordentligt hänsynsfulla och ridderliga behandling och det
beskydd, de fingo åtnjuta» av sina fiender.
Den spanske kommendanten i Mainz ulfäste sig att
»försvara staden, om det ock vore mot tre konungar av Sverige».
Konungen av Sverige ryckte fram, och efter tre dagar
var det han, som var herre i staden.
I Mainz, »den gyllene staden vid Rhen», tog Gustav Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
